Bengt 26 - Emigrerade till Kanada

1966

Till Canada.
 

Det blev ett rikitigt, eller många äventyr.

Vi hade alltid tänkt lite och pratat om att se mer av världen eller kanske t.o.m att arbeta utomlands för ett par år, eller så. Mitt lilla svenska skatteäventyr brände fortfarande i magen. Vår välvilliga regering lyckades dra 60% av min inkomst i flera månader, så att jag och Monica var nära svält och  gick ner ordentligt i vikt.

Jag började köpa utländska tidningar och svara på annonser i dem. Svaret var alltid detsamma,

"Kontakta oss igen när du känner till ditt ankomstdatum."

Nästa steg var att kontakta några ambassader och ta reda på vad som krävdes för att flytta till deras respektive länder. Det blev en saga i sig själv.Vi gjorde flera resor till Stockholm och pratade med många "tjänstemän" på de olika ambassaderna där.

Ingen talade sanning, den värste på att ljuga var immigrationsofficialen från Australien. Det fanns inga gänser på alla de möjligheter som väntade oss där.

"Vi betalar också för er resa."

Vilket erbjudande? Vad var verklighet?

"Ni måste ta ett av tre jobben som vi erbjuder dig, var som helst i landet."

Var som helst? Var är det?

"Om vi erbjuder dig ett jobb hos en fåruppfödare, så är det vad du måste ta för nästa två år."

"För oss båda, som gifta?"

"Nej, ni får flytta dit vi säger. Det finns ingen garanti att ni hamnar på samma plats.”

Hela denna berättlesen lät som ett dåligt skämt men det var det inte. Många hade fått upleva verkligheten, Flera återvändande svenska par var intervjuades på TV. De hade rest till Australien och upplevt just detta.

Australien fick en chans til, jag skrev till min morbror som bott i Australien i flera år. Hans svar var snabbt;

"Kom inte hit, det är ett hårt land och du kommer aldrig kunna tjäna en bra inkomst."

Efter de skräckinledande uppleveleserna så gav vi upp om Australien. Det bjöd på för mycken osäkerhet.

Nya Zeeland var nästan detsamma, förutom et löfte om skyhöga skatter. Det lande var då det mest socialiserade landet på jorden.

Sydafrika?

"Välkomna, välj var ni vill arbeta och bo."

Det lät lite för bra att vara sant. Jag råkade känna två par som just kommit tillbaka från Sydafrika. Deras berättelse kunde få håret att resa sig på huvudet. Folk levde under Apartheid i ständig skräck ör svarta. Alla var tvungna att ta många försiktighetsåtgärder innan de gick ut. Allt lost måste vara under lås och bom.

Det lät lite för spännande för oss, Glöm bort Sydaftrika.

Ett svenskt gruvbolag hade en stor verksamehet i Liberia.

"Visst får du ett jobb hos oss. Vi betalar alla levnadskostnader så du kan spara nästan hela din lön."

Det var dock ett tidbegränsat avtal, sedan fick man resa hem igen. Dett fanns mycket liten chans att någon kvinna kunde jobba där.

Vi forsatte att forska och fick kontakt med en familj som fullföljt sitt tvåårskontrakt. De berättad om det goda livet inom den svenska bostadsanläggningen. Det var dock ganska så osäkert att lämna den. Visst kune man resa på safaris, men de var alla kostbara. Återigen, kanske lite för spännande äventyr för oss..

Listan på icke möjliga länser blev allt längre.. Ingenting tycktes vara precis som intervjuarna sade.

USA var ett annat potentiellt immigrationsmål. Amerikanarna älskade formella papper även i dessa dagar. Det blev en långdragen process för att kvalificera oss men när det var var gjort gick allt snabbt. Den svenska kvoten av invandrare på 24 000 per år, etablerad på 1920talet, blev aldrig uppfyllt nu. Det kan ha varit några hundra, i bästa fall, som flyttade till USA varje år i dessa tiderna. Vi uppfyllde alla kraven, fick läkarbetyg och ett utdrag ur domsagan att bekräfta vår brist på kriminell verksamhet. Vi var redo. 

Så var det dags för den sista och slutliga intervjun.

Intervjuaren var väldigt entusiastisk. Allt i USA sågs genom rosafärgade glasögon, allt var perfekt och vi skulle bli miljonärer på nolltid. Dessa må kanske inte varit exakt i dessa orden, men intervjuaren älskade verkligen sitt hemland.

Allt gick väl tills tjänstemannen började läsa sitt frågeformulär. Han lutade sig framät, tittade in i Monicas ögon och frågade:

"Har du någonsin förtjänat ditt levebröd som prostituerad."

Det var inte en bra fråga ställa till en ung nygift gift fru, speciellt med tanke på att de redan hade alla möjliga legala dokument om vår bakgrund. Hon stirrade rakt främ i några sekunder, reste sig up, grep mig i axeln och sade:

"Vi går nu."

- och det gjorde vi. Intervjuen avvecklades på några få minute och vi gick. Intervjuarens sista ord var:

"Jag hoppas att vi ses snart igen."

Det var inte stor chans för det. Vi lade alla USA paprena i nedersta lådan och glömde bort dem. Vårt intreese för det landet had sjunkit till botten.

Underlig är byråkratins vägar. Vi blev uppkallade till USAs konsulat i Montreal något år senare, inte för att förnya vårt besöksvisium utan för – att få ett Greencard, rätt att bo i USA för evigt.

Vi tog emot plastkorten och lade dem i byrålådan utan att någonsin visa upp dem. Nägot intresse att bo i USA hade vi inte, och har aldrig haft. Vi besökte alltid USA med våra svenska pass.

Våra emigrationsmöjligheter börjad krympa, fanns det då inga immigrationsofficialer som kunde berätta sanningen om sitt eget land? Hitintills hade vi hört för mycket som inte var sant, ingen plats på jorden hade så mycket guld...allt lät orealististsikt bra.

Kanske vi, unga och nyutbildade med våra examina med ett hyfsat grepp om det engelska språket, var så nära att vara "en bra fångst" som dessa invandringsofficerare kunde önska sig. Vi skulle börja jobba från den första dagen och troligen aldrig dra på några sociala tjänster.

Slutligen kom Kanadas kallelse till en intervju. Vi var lite sena med att skicka dem alla nödvändiga papper och de blev de sista vi träffade. Konsulate var i ett stort kontor på högsta våningen i ett av Hötorgshusen med utsikt över centrala Stockholm och en bra del av skärgården.

Vi var helt inställda att lyssna på fler lögner och halvsanningar om hur bra ett annat land var, den här gången Kanada.

Så blev det inte. Vår intervjuare pratade högt och var djupt engerad i en telefondiskussion när vi trädde in på hans kontor. Plötsligt kastade han ner luren på klykan och började med en lång tirad om de svenska byråkraternas stora idioti och hur flexibla och omöjliga de var att ha att göra med.

"De är precis lika omöjliga som i Kanada."

Vad var detta? Hade vi träffat en riktig person, en som talade sanning?

Sedan var det dags att intervjua oss.

“Kanada, är lika bra som något annat land och med lika urusel byråkrati som Sverige."

Äntligen någon som inte försökte ljuga oss fulla Vi började känna oss bättre, kanske hade Kanada något att bjuda oss.

Vi återvände till våra jobb i Finspång och vi började tänka mer och mer om vad vi skulle kunna arbeta med i Kanada. Det var ganska klart att jag inte skulle ha några större svårigheter att finna ett jobp, men var?

Vi hade några engelsmän som jobbade på Stal-Laval i Finspong vid denna tiden. De gjorde ingen hemlighet att av att de var på väg till Kanada. En fick ett jobb som ingenjör hos General Electric i Toronto,

"Säg ett gott ord om mig,"

Det måtte han ha gjort eftersom jag snart fick ett ansökningsformulär i posten. Det tog inte lång tid förrän jag hade blivit anställd som Design Engineer II. Jag täffadaldrig någon i förhand. De bjöd också på fri resa till Kanada.

Under tiden blev Monica gravid, så hennes önskan att sökajobb minskade väsentligt. Med tanke på att hon fortfarande var i början av sin graviditet så bestämde vi oss att fortsätta med flyttnignsprocessen.Våra planer började gå i lås.

Nu var det dags att lämna uppsägning för att sluta i Finspong. Ett tre månaders varsel var det lagstadgade minimumet. Det gjorde jag och vi började förbereda oss för att lämna.

Allt vi hade måste säljas. Vi skulle resa med båt och fick totalt fyra lådor totalt. Fortfarande mycket bättre än att flyga, så skulle hela vårt nya liv ha fått begynnas en 20 kg resväska vardera.

Vi sålde av våra ägodelar bit för bit, folk kom hela tiden. Till sist hade vi knappast någonting kvar, vi bodde med ett köksbord och en säng de sista dagarna.

Jag gjorde några dumma misstag. Ett av dem var att låta mina noggrant utvalda böcker säljas. Först efteråt insåg jag hur svårt det är att hitta en bok "som du hade men vill titta på igen".

Austin A 40, 1959 model

Min bil var då en brittisk tillverkad Austin. Jag hade köpt det den våren eftersom min gamal Goliath inte var säker att  att köra längre.

Jag fick Austin riktigt billigt eftersom den "ångade" och inte tände på alla cylindrarna. Jag tittate på avgasernq när den körde förbi och kom till den inte så svåra analysen, topplockspackningen läckte. Det tog bara liten investering i en ny papperspacking och ett par timmars arbete utomhis i det kalla regnet tills bilen var nästan perfekt igen. Den gick alla fall på alla fyra cylindrarna.

Läderklädseln luktade underbart.

Allt som vi hade var köpt begagnat och int värt mycket.

Bilen, genom någon absolut lyckoslag, köptes av en dam som "älskade lukten av lädret" och inte ifrågasatte mitt pris. Jag hade inte hjärta att berätta att den tog bensin och motorolja i nästan lika stora proportioner. Man kunde följa oss överallt tack vare den blå röken från avgasröret.

När vi lämnade Sverige kom de mesta  pengar som vi hade från en bil som jag köpt nästan för skrotvärde. Det var tur att vi hade något, antar jag.

Vid ankomsten i Toronto hade jag $ 130, exakt vad jag behövde för den första månadens hyra och en liten korg med mat innan min första lönecheck kom in.

Avresedagen var i början av juni. Mina kolleger gjorde, som det var vanligt när någon skulle lämna, ordna en fest. Vi var i en stuga strax utanför  Finspong.

Alla var där, vi åt god mat, drack en del och njöt av musiken tills morgonsolen var över horisonten.

Det var dags för mig att köra hem. Sverige hade just börjat strama upp på alkoholgränsen. Den lagliga gränsen var fortfarande hög men nu kontrollerade polisen som aldrig förr.

Så vad hände med mig på vägen hemåt?

Ett rött ljus, en röd trafikspade åtföljt av en liten diskussion med ett par blåklädda polismän.

De bad mig att sitta i baksätet på deras polisbil medan de kollade mina papper.

Aldrig har jag andats in, bara andats in så länge sedan dess...

Jag hade tur, ingen förslog att jag skulle blåsa in i den lilla ballongen som, så skrämmande, bredvid mig i sätet.

Vårt avsked från hemtrakterna blev intensift Vi gick till flera "farväl och lycka till" fester. Det var bara våra mammor som vr tystlåtna. Vi reste inte inte bort för alltid men vi visste att det skulle blie ett tag tills vi kom hem igen.

Jag spenderade en tidigt morgon i Karlshamn med att ta bilder av allt som jag skulle vilja komma ihåg eller som jag trodde skulle vara intressant att se igen. Bilderna var ganska bra. Jag har dem fortfarande.

My mother on the pier in Malmö.

Slutligen, dags att resa till båten i Köpenhamn. Min mamma var upptagen med att förbereda sig för en semesterresa. Hon kom bara så långt som till färjeplatsen i Malmö. Hon stod där ensam och grät lite när Köpenhamns färjan lämnade.

Monics hela familj kom med på färjan och besökte vår atlantångare i Köpenhamn.

Det första man såg av M/S Kungsholm, som sedan länge salts som kryssningsfartyg och nu skrotats, var imponerande.

Kanske vi alla visste att tiderna när man korsade Atlanten med båt närmade sig sitt slut. Flyget hade tagit över och endast riktiga fartygsälskare reste med båt.

Vi ville inte missa denna chanson. Både Monica och jag hade spendarat  mycken tid med att arbeta på det stora havet.

Inga glada ansikten i denna familjebild.

Sju medlemmar i min Monicas familj kom ombord. Vi gick för en tur av fartyget och sedan blev det snart det dags för avsked.

Det sista minuterna tillsammans spenderade vi på en bar med utsikt över Köpenhamns hamn.

Där höjde vi ett sista glas för vår okända framtid.

Båten tutatede en andra gång och alla besökare måste gå i land.

Vi var på egen hand. Kanada nästa. - Eller var det först New York City?

Party time.

Vi deltog i många aktiviteter och "dansade hela vägen". Korsningen tog nio dagar, lite långsammare än de flesta resor som börjar Storbritannien. Jag tror jag gick  upp två kilo i vikt under dessa dagarna.

Monics mage visade de tydliga tecknen på det växande barnet, nu i femte månaden.

En kväll gick såg en film i auditoriet. Vi var i stora vågoroch jag fick den alltför bekanta känslan. - Sjösjuka igen? Min livslånga förbannelse återvände.

När vi närmade oss den nordamerikanska kusten packade jag upp vår radio och hängde den i porthålet. De första rösterna vi hörde var en annons för en bilhandlare i Halifax!

Radion i porthålet.

Vi började ett nytt liv. Glöm allt om det gamla.

En kvarleva var fortfarande med mig, en 15 år gammal portfölj som hade tjänat mig bra under hela mit skolliv. Den hade varit en släde på vintern, regnskydd ibland, bärkorg vid behov och hade blivit enormt missbrukat under åren. Nu var den bara en gammal läderportfölj.

Kära fisk i Nordatlanten, jag hoppas att du hade en god måltid på min portfölj när jag slängde ut den.

New York City; Vi kom sent på kvällen och kastade ankare precis utanför stan i några timmar.

Vi stod länge på däck och tittade på horisonte och noterade biltrafiken vid kusten. Vad väntade oss bortom den kustlinjen?

Det var förmodligen exakt samma frågor som alla miljontals invandrare till Nordamerika innan oss hade tänkt.

Mig och Frihetsgudinnan i dimma

Vi lyfte ankare och seglade tidigt på morgonen. Vi stod på utkiken och tittade genom den tidiga morgondimma när  Frihetsgudinnan visade i sin fulla längd till vänster. Till höger såg vi skyskaprona på Manhattan komma ur dimman.

Anländer till hamnen

Ankomstshocken var total. Vi kastades från den luftkonditionerade och lugna miljön på skeppet direkt ut i en fuktig, överhettad 35 C dag i New York City.

Immigrationsinspekören var varken vänlig eller smarbetsvillig. Jag lämnade över alla mina papper. Han tittade på dem några sekunder innan han satte på en massa stämplar, rev av ett par remsor och gav dem alla tillbaka till mig. Detta var över på mindre än en minut. Jag visste inte det då, men han hade också stämplat mina amerikanska dokument som en landad invandrare till USA. Mer om det senare.

Allt vårt bagage måste öppnas och inspekteras innan vi kunde fortsätta. Vi hade inte mycket att visa så den detaljen var snart avklarad. Den lokala fraktspeditören tog allt för vidarebefordran till Toronto.

Dags att finna hotellet.

Vad visste jag? Kanske skulle min New York taxichaufför inte att köra kortaste vägen eller kanske ta för mycket betalt av oss som var nya I stan? Jag pratade om mina tidigare besök (!) i New York City. Kanske det hjälpte, kanske var chauffören ärlig. Resan till hotellet tog bara några minuter och han tog inte för mycket betalt.

Tid att utforska den stora staden till fots och med tunnelbanan. Vi besökte flera av de stora sevärdheterna den första dagen. På båten hade vi blivit vän med en lärare, Ray. Han hade åtevänt hem från sitt sommarbesök i Danmark. Han guidade oss runt sin hemstad. Finalen var att ha autentisk New York stil corned beef hash i teaterdistriktet i småtimmarna.

Överraskningar överallt. En var lite svår att ta och allt mitt fel. Från att ha bott i Sverige så visste vi allt om energibesparing. "Lämna inte ljuset på när du lämnar rummet", var en vanlig fras.

Inte kunde jag lämna en luftkonditioneringsapparat i hotellrummet när vi inte var där för att njuta av den ...

Så jag stängde av den när vi lämnade för att gå ut i den 35 C varma staden.

Det okylda hotellrummet, stängt och på solsidan, var förmodligen nära 40 C när vi kom tillbaka.

Vi sov knapps allt den natten. värmen var outhärdlig.

Nästa dag tog vi bussen för att besöka "Johnsons", familjevänner i New Jersey.

Vi köpte en läsk på bussterminalen West Side innan vi lämnade. Vi serverades av en ung man bakom disken. Han var så oerhört fet att han satt på två stolar, han kunde bara nå så långt som till dryckedispensern på ena sidan och kassalådan på den andra.

Jag undrade ofta vad som kunde ha gjort honom så fet och vilket slags liv han kunde ha levat - vi ser säkert mer än en dryckesdispenser varje dag på jobbet, men detta var hans liv, tvungen att sitt på två stolar?

En konstig sak hände under bussturen. När vi körde genom en stad i New Jersey stannade bussen bakom flera polisbilar, brandbilar och en ambulans. På ett fönsterbärde högt upp på en hög byggnad stod en en person som tydligen hotade att hoppa. Folk på gatan kallade till honom med högtlare.

Vi körde en annan rutt och till denna dagen vet jag inte vad som hände.

Hoppade han? Gick han tillbaka in genom fönstret. Jag vet inte ens, vilken stad vi var i. Kanske var det hela en dröm?

Betty och Roy mötte oss vid busstationen. Roy körde sin 1957 Chevy som redan då var en ganska speciell bil. Han erbjöd mig att köra på väg hem men sade att jag måste var försiktig, han hade ingen bilförsäkring. Det var min första överraskning om hur människor bodde i USA. Det var verkligen inte som ett socialiserat land i Europa!

Roy hade byggt sitt eget hem med sina egna händer för många år sedan. Det var vid utkanten av en lantgårdgård, under några väldigt höga träd, nu helt bara. Det hade varit en invasion av insekter och de hade ätit alla bladen. Ovanligt att se nakna träd  på sommaren.

Lee på sin traktor

Lee, min goda gamla vän, tog oss ut för att visa lite av hans värld.

Vi följde med till hans favotibowlinghall, för att prova på lite bowling och ha "den bästa hamburgaren i Amerika". Den kom inte inte från någon McDonald's, de hade fortfarande bara några restauranger i västra USA i dessa dagar.

Det var en hård varm kväll, att åka i en en bil med öppna fönster.

Lees syster Beverly bode med sin man med deras nyfödda dotter i ett litet hus i en dal. De hade starka ljus runt om och och ett hagelgevär nära till hands innanför ytterdörren. Jag frågade vasrför.

"Folk kan komma", sa de.

Hästläkare

Det var varmt och fuktigt och en av deras hästar hade ett otäckt sår på benet. Såret var infekterat och fullt av små maskar. Jag gjorde ett bra jobb som assisterande veterinär den kvällen. 

Det var inte ett trevligt jobb, men slutresultatet var bra. Jag fick så småningom veta att såret hade helats väl.

Roy tog oss för att se sin båt.

"Båt?"

Det var mer av "en stor motor i ett skrov". Det var en hyttbåt utrustad med en stor V-8 bilmotor, perfekt för att komma till fiskeområdena snabbt och hem igen i slutet av dagen. Jag ifrågasatte hur mycket skakningar  det tunna plywoodskrovet kunde stå ut med under krafterna av den mycket överdimensionera motoranläggningen. Den fungerade bra för oss. Vi gick ut ett stycke, fiskade lite och kom hem säkert.

Den bensindrivna båten tog eld och sjönk några veckor senare, och Roy och hans fru räddades från det värsta av att hoppa i vattnet. De blev upplockade ur havet av några andra fiskare i närheten. Roy hade ingen försäkring, så båten var borta, aldrig att ersättas.

Vi hade middag på en Howard Johnson på vägen hem. Det var vår första erfarenhet av ett utbud av trettiofem sorter av glass.

Detta var en exotisk livsstil.

Vi återvände till New York City med en tidig morgon buss. Sedan kom den intressanta delen - att komma till Toronto.

Vi hade fått höra att det skulle vara "så enkelt" att ta tåget. Biljettagenten skrattade nästan på oss när han hörde vad vi ville ha,

"En sovkupe till Toronto".

"De såldes ut för sex månader sedan.

"Kan vi få två sittplatser då?"

"Nej, de är alla utsålda också. Det här tåget är fullt, kom tillbaka om ett par veckor?

Vad, är ni nya invandrare?

Jag ska sälja er två biljetter, trots att tåget är översålt. Ni får se vad plaster ni kan finna på egan hand."

Det var verkligen uppmuntrande ord.

Jag kommer alltid att minnas denna hemska tågresa som en av de lägsta punkterna i mitt liv. Alla berättelser, böcker, eller filmer vi sett, var helt vilseledande om vad vi kunde förvänta oss.

Det var de dagar då järnvägsbolagen fortfarande försökte att komma ut ur passagerarbranschen. Vi vet nu varför de lyckades så bra.

Tåget hade färre vagnar än listade. Detta ledde till total överbelastning och fullständig avsaknad av respekt för sätesreservationssystemet. Allt for totalt fel.

Vi förväntade oss en "normal" tågresa och hade inte haft någon middag. Det var "självklart" att skulle njuta av en lugn middag på tåget, som alltid på en resa över ett par timmar

Det fanns ingen restaurangvagne, ingen matservice alls på tåget!

Nåväl, vi lyckades I alla fall hitta två platser i en luftkonditionerad vagn. Vi får väl leva på godis och vatten över natten.

Det blev inte så heller.

Vår vagn var en av de få där luftkonditioneringen faktiskt fungerade. Det var en av årets varmaste veckor, kom ihåg. Konduktören, som gick igenom ibland, nämde någonting som "ni måste frysa ihjäl här" och stänga av luftkonditioneringen. Jag noterade var elbrytaren var och fick igång kylmaskineeriet varje gang han gått igenom.

Detta fortsatte i ungefär halva natten. Ssedan satte kondutören ett stort hänglås över brytarskåpet.

Vi började må riktigt illa av detta äventyret.

Hur blev det med vårt  godis och vatten? Chokladen had snart smält och vi hittade inget vatten någonstans på tåget. Det hade lämnat New York på en fjorton timmes körning till Toronto med tomma dispensrar och tomma vattentankar. Stanken i toaletterna var outhärdlig.

Tullstoppet vid den kanadensiska gränsen markerades av arga diskussioner mellan några passagerare och de kanadensiska tull- och invandringsofficerarna. Många var invandrare från Italien. De hade inte alla mycken kusnkap om det engelska språket.

Tullproceduren gick som en sång för oss. Kontrollören tittade som hastigast på våra papper, lade till några stämplar och sade:

"Välkommen till Kanada, ni kommer gilla det här." (Det har vi gjort...)

Tåget anlände till Toronto flera timmar försenat nästa morgon. Monica, väldigt gravid, var inte i bästa form. Vi behövde både mat, dusch och en "riktig säng". General Electric hade skickat en personalofficer för att möta oss på tåget. Han var på dåligt humor eftersom som hade tvingats att vänta länge på det försenade tåget.

Han tog en titt på min skägg och undrade hur länge det skulle stanna. Jag missade ironin av frågan, Jag lärde mig senare att skägg och sandaler inte var rätta för en aspirerande ung ingenjör, varken I USA eller Kanada.

Men bilturen från stationen? Vi kom up på motorvägen och körde genom en underbart vacker skog. Vi blev mycket  imponerade över hur bra Toronto tycktes se ut.

Det intrycket skulle snart justeras.

Vårt hotell kallades Knob Hill, "Scarboroughs bästa Motell". Det har för längesedan gått till hotellhimmelen i en hög av sten någonstans.

Ett hotell? Nej, ett Motell! Var var bekvämligheterna?

Vi blev åtminstone incheckade och hittade en "nästan" matsal. Det hade både bord och stolar men serverade endast smörgåsar till lunch. Vi hade en vardera.

Min nya arbetsgivare, General Electric, väntade. Vi hade kommit på en fredag. Jag hann bli insrkiven som anställd och få mitt företags-ID innan de stängde.

Den första natten var vi inbjudna till middag av en av mina ex kollegor från Finspong. Han bode bra och hade ett snyggt hus i en förort. Först tog han oss til en affär så vi kund köpa lite tunnare kläder. Det var varmt. Sedan fortsatte vi till hans hem för middag.

 - Där möttes vi av ett litet problem. Hans fru kände sig inte som att hon ville laga mat den dagen.

Monica och jag hade förmodligen förlorat ett halv kilo vardera sedan de lämnade New Your City.

Ingen middag nu? Aj!

Mycket, mycket senare den kvällen, fortfarande utan mat i våra magar, aslutade vi med att gå till en restauarang nära motellet. Där köpte vi varsin Hamburgare på "Red Barn". Deras motto var.

"Hamburgare, fortfarande 15 cent."

De var fortfarande 15 cent, inte mycket pengar men inte mycket hamburgare heller. Vi gick till sängs lite mindre hungrig och ganska förvirrade.

Kanske vi borde ha stannat på båten.

Det blev manga fler chokcer att absorbera..

Vi hade förberett oss för vår Kanada-flyttning genom att studera och läsa nästan allt vi kunde hitta om Kanada. Jag hade tillbringat timmar med att läsa statistikbyråns årliga utgåva för 1965 och var ganska uppe på olika statistik när vi kom fram.

Att och prata med vänner och kollegor som antingen arbetat eller besökt Kanada hade inte heller förberett oss bra.

Våra språkkunskaper var acceptabla, men Monicas var inte lika bra som mina. Jag började min första arbetsdag med en svensk-engelsk ordbok I handen. Lyckligtvis kunde jag lägga bort den ganska snart.

Vi blev ganska överraskade av många saker. Kostnaden för mat var en. Vi kände nästan att vi var tvungna att prata tyst mot varandra om hur billig maten var. Vi fruktade att butiksägaren skulle höra och höja priserna, kanske närmare svenska nivåer. Alla förpackningarna tycktes vara enormt stora.

Bröddisken luktade gott med nybakat bröd. Hur kunde de. Vi var vana vid det tunga svenska brödet, levererat långt ifrån. Här bakades brödet precis framför våra ögon. Vilken tjänst. - Men i all rättvislighet kan brödet ha varit färskt men inte på långa vägar så gott som i Sverige..

Jag måste erkänna att jag omedelbart ogillade de många stora bilarna vi såg. Vi hade lämnat lilla reglerade Sverige där alla bilar skulle byggass för ekonomi och inspekteras årligen.

Här verkade enorma stora, väldigt rostiga bilar med en motor som inte gick pä all cylindrarna vara vanligast. Jag kunde inte tro på mina ögon när man såg en och annan bil med dörrarna hållna stängda med ett rep.

Min väns bil var så utrostad att han hade lagt en bakplåt där golvet skulle vara, framför förarplatsen.

Människor i allmänhet tycktes vara trevliga och hjälpsamma, de visade ingen tvekan om att prata med en främling som kan göra Sverige så kallt ibland.

Teven! Wow, sådana TV-program, så många och så varierade. Vi hade lämnat med bara två kanaler, och en av dem var bara på för några timmar varje kväll.

Här drog våran bordsantenn in fem stationer, och de visade till och med tecknade serier. Tecknade filmer betraktades som "låg kultur" och skulle fördumma  folket i Sverige. Flintstones var kanske den enda där.

Här firade jag TVn genom att tillbringa en hel lördag med sitta framför lådan och äta skräpmat hela dagen. - Det gav mig huvudvärk och lite magvärk men det var värt det. - Cartoons hela dagen. Tänk va.

Vi kunde inte tro på våra ögon vad vi såg den första skoldagen i början av september. Det varen solig  och varm dag. Barnen gick till skolan inbyltade i halsdukar och allt som om det var mitt på vintern. Hur skulle de klä sig när det blev riktigt kallt. Vi lärde os det seanre. De var likandant klädda men föräldrarna körde dem till skolan.

Barn gick fortfarande till och från skolan och runt de olika shoppingområdena själva då. Det var en ledsam observation att se hur rädda föräldrar har blivit att låta sina barn ut ur huset på egen hand senare.

Som förberedelse för vår flyttning hade vi köpt oss några snygga, moderna kläder i Sverige. Det kan ha sparat lite pengar, kläderna tycktes vara dyrare i Kanada ännu. Våra kläder var dock helt annorlunda än vad vi såg nu.

Monicas klänningar var för korta. Mina kläder var för smala i jämförelse med vad de flesta hade. Min ljusa sommarrock blev nästan värdelös. Vi hade inga svala sommardagar och de få som vi hade på hösten lät inte mig använda den mycket. Den dyra rocken gick till soporna, nästan oanvänd, några år senare.

Jag bestämde mig för att köpa en kostym. Jag gillade inte utbuden i herrekiperingarna. Det var den tiden  när män hade vita strumpor och för korta byxor som slutade ca 3 cm över skorna. Detta så de vita strumporna syntes. Det var helt fult i mina ögon.

Av till "Svenska Skräddaren". Han var en riktig skräddare men hade ett problem, han kombinerade hans sömnad med att dricka som vi snart lärde oss. Kavajen var perfekt såväl som längden på mina byxor. Men - han måste ha glidit med sitt måttband eftersom han fick midjemåttet ca tio 10 cm än det rätta. Det blev justerat men jag har aldrig köpt en skräddarsydd kostym igen.

Skor var annorlunda. Europeiska skor, då som nu, tillverkas med en tunn sula och ganska låga. Det tog lång tid för mig och många kommentarer från mina kollegor innan jag köpte ett par brogues. De liknade jobbarskor i mina ögon.

Åh för restaurangerna i Toronto. Att besöka en i Sverige var alltid ett evenemang, här tycktes folk äta ut hela tiden.

Jag hade min första pizza på Yonge Street. När han snurrade mina i luften påminde jag kocken om att "göra det bra, det är den första i mitt liv". Han såg lite förbryllad men kom till vårt bord och frågade hur vi tyckte om hans "bästa pizza". En annan trevlig överraskning. I Sverige skulle en servitör vara stel, ta din order och aldrig ses igen. Här var servitören pratsam och brydde sig om hur vi tyckte om den.

Jag antar att arbeta för tips är en bra motivator. Servitjänstemän i Sverige var då som nu betalade endast av lön.

Att köra blev en överraskning. Svenskarna kör som tyskar, enligt reglerna. Ingen var blyg för att lyfta ett finger eller på annat sätt direkt rätta till någon annan. Visst skapade det irritation. Alla var bäst och visade det.

Bilarna i Toronto gick hit och dit. Filmarkeringarna var rådgivande och inte några hårda hinder som man inte fick köra över. Ingen verkade bryr sig mycket om andra, att bara försöker hålla sig klar var nog. Hastighetsgränserna tyckets var lite lösa, några km/t över gränsen var ostraffat. I Sverige kan man förlora sitt körkort o man kör 55 i en 50 km/t-zon. Åh, hur mycket enklare det vara att köra i Kanada.

Monicatyckte det blev svårt att laga mat. Att läsa recept i Fahrenheitgrader blev ett verkligt hinder i sig. Hur man mäter koppar och skedar var förvirrande. Hur stor är en kopp? Detta verkade väldigt lost. Var allt gjort lits så och sw?

Spisugnen presenterade sitt eget problem. Principerna är olika. Europeiska ugnar värmer runt om, här var det bara en värmespiral i botten. Vi hade vår beskärda del av halvbakat bröd tills Monica lärde sig att bemästra skillnaden.

Visst, jag visste språket från min tidigare världsomspännande resa, men jag hade aldrig arbetat på engelska. På den tiden var det fortfarande nödvändigt att räkna ut ditt förhållande innan du kunde adressera någon i Sverige.

"Du" (förvirrande nog du på engelska) var strikt för familjen. Dessutom, efter att tillåtelse hade givits, formellt kunde du aldrig adressera någon icke-familj som "du".

"Ni" (igen du på engelska) var officiell. Du tog upp äldre personer, tjänstemän, servitörer och alla personer du inte var relaterade till eller hade fått tillstånd att beteckna som "du" med "ni". Jag har inte ens beskrivit när jag ska använda "hon", "han", "henne" eller "han.

Är du förvirrad än?

Vi var. De fem olika sätten att adressera människor socialt på svenska existerade int på engelska. Alla tilltalades som "du".

Är vi bäst vänner, bröder eller systrar? Det tog mig månader att bli bekväm med att tilltala chefer och främlingar, alla adresserade som min närmaste familj. Detta gäller naturligtvis för alla vars första språk är något annat än engelska. Vi var inte unika.

Att besöka ett apotek var inget mindre än fantastiskt i våra ögon. Var allt lagligt? Nej, självklart inte. Men ett apotek i Sverige var en plats där du kom in, tog ett numer, steg tillbaka och väntade för evigt. Var gör vi det här? Ingenstans. Ett apotek sålde allt vi såg, till och med smörgåsar och mat över en disk. Det här gillade vi. Ingen kö, Inga kalla biträden här.

............................

Tillbaka till våra ankomstdagar.

Min vän med den lata frun hade gjort ett bra jobb att introducera mig på fabriken. Han hade gjort det alltför bra som jag skulle lära mig tillräckligt snart. De hade haft några knepiga tekniska problem och jag introducerades som den nyaste gurun som kunde Klara av de mest invecklade beräkningarna och utvärderingarna.

Icke så. Jag må ha haft en bra grundläggande ingenjörsutbildning, men jag var ingen akademiker. De första veckorna blev mycket svåra.

Den fjärde dagen på jobbet blev jag instoppad i ett charterflygplan och flugen till "världens centrum" vad det gällde General Electric, Schenectady, NY.

Monica lämnades ensam I lägenheten med en madrass på golvet, en låda för köksbord och två aluminiumstolar. Det var en känslig tid för oss. Men jag var tvungen att resa. Affärerna kom först.

På den tiden hade Schenectadycentrat circa 27 000 anställda i 65 byggnader. Vägkorsningen vid fabriksentrén hade 22 trafikljus. Det är allt borta nu. Det kan finnas 800 anställda kvar och den stora korsningen må ha fyra trafikljus.

Där möttes jag med några riktigt skarpa affärstyper, alla redo att intervjua mig och uttntytja min stora, tidigare utlovade, kunskapsrikedom. Var detta ett fall av felaktig identitet, trodde de att jag var någon annan?

Inte alls. Den första natten gick vi till en mycket dyrbar klubb på middag. Ämnet skulle vara - hur går vår kanadensiska operation, hur utvecklas de? - Jag hade varit på det kontoret tre dagar!

Ändå höverlevde jag med hjälp av min svenska-engelska ordbok ganska bra. De hade överssende med att jag inte kunde alla tekniska ord. Jag hade dock inte mycket att berätta om bristerna i deras kanadensiska dotterbolag.

Dessa GE-chefer var ganska trevliga människor och jag lärde mig mycket. Jag kom tillbaka till Kanada bättre förberedd för vad som behövde göras.

En typisk turbininstallation för mig. Lakeview, Ontario, rivit ner 2014.

Jag kan aldrig säga att jag hade en bra tid hos General Electric. Atmosfären i kontoren var tjock med många olika politiska krafter I rörelse. De turbiner som producerades var slaviskt kopierade från gamla amerikanska mönster och krävde inte mycket kreativ tekniskt tillägg.

Några månader senare fick jag ett samtal från Montralkontoret av min sista arbetsgivare i Sverige. Jag blev återanställd och anlände till Montreal före jul vårt första år i Kanada. Sammantaget spenderade jag tio år för det företaget.

Först skulle jag intervujas. Jag anlände med nattåget från Toronto.

Under de sista 10 sekunderna av min intervju fick jag en fråga till.

"Är du här för att berätta för mig att du kommer att behålla ditt skägg, eller ej?"

Det var en fin vink. Jag rakade av skägget innan jag rapporterade för arbetet.

With beard 

Without beard

Mitt General Electric-kontor blev fackanslutet nästa vår. Det följdes omedelbart av flera månaders lång strejk. Jag är säker på att jag tackade min goda ängel för att jag inte var där då.

Nästa sommar var året för Kanada, Expo 67. Femtio (50) miljoner besökare kom och vi husade några av dem. Många av våra goda vänner och ex-kollegor från mina General Electric-dagar bodde hos oss. 

Det året fyllde jag 27, värd en annan berättelse.