Att växa upp med Sonja

Gammal kärlek rostar aldrig.

En lite annorlunda kärlekssaga om två unga människor.

Vi möttes när jag kom till fars sommarstuga 1944.

Jag var fyra, Sonja sju.

Torpet var del av Kämpamåla by, två lantbruk med varsitt torp.

Vårt torp.

Det ena var övergivet och förfallet. Det andra torpet, vårt torp, var vid god vigör, Falu rödfärg rött med vita knutar.

Det bode bara ett barn nära vår ålder i närheten, Solveig. Hon och jag var lika gamla.  Mer om henne senare.

Kriget var I full sving och mycket var ransonerat, bensin inkluderad, förstås.

Vid vårt första besök så anlände vi med gengastaxi, alla 35 km från Karlshamn.

Gengastaxi i Karlshamn 1944.

Det måste ha kostat mycket för vi cyklade flera gånger. Ibland tog vi bussen till Gäddeviksås, flera kilometer från Kämpamåla. Den sista biten var med gengastaxi.

Marie-Louise, min lillasyster, satt framtill på mors cycel. Jag satt där bak på fars. Han jobbade hårt och baksidan av hans skjorta blev blöt av svett.

Den sommaren var varm och skön. Eller kanske vi bara var på torpet när det var vackert?

De två lantbrukarfamiljerna hatade varandra helt och fullt. De talade inte med varandra alls.

Det fanns två vägar till torpet. En var relativt vid och lätt att gå. Parkeringsplatsen var dock inte den bästa under träden.

Den andra vägen var bara en stig genom skogen men mycket kortare. Parkeringen var i ett grustag. Sedan gick vi en krokig stig, över många trädrötter och ett dike med vatten.

Marie-Louise, så mycket yngre än jag, var inte mycket till lekkamrat för en store gosse, redan fyra.

Sonja kom vandrandes, alldeles själv, genom den mörka granskogen.

Nu hade jag en lekkamrat, en riktigt stor en som jag kunde leka med.

Torpet var en stor del av mitt liv i många år. Sonja och jag praktiskt taget växte upp tillsamans, i varje fall under somrarna.

Vi bodde i en idyll, långt från väg och grannar.

Sjötomten.

Far och mor gick ofta omkring mycket lätt klädda eller helt nakna. Det gjorde vi, syskonen, också om vädret var varmt nog. Sonja var dock alltid klädd.

 

Far målade denna tavlan med mig.

Far och mor måste ha älskat sin tid där. Vi var alla tillsammans tre somrar på torpet. Sedan skildes de. Efter det var det bara far och jag.

Vi hade ingen elektricitet, vatten eller avlopp.

Kvällarna lystes upp av en fotogenlampa i stora rummet och köket. Vi fick använda en ficklampa för att gå till uthuset. Den behövdes inte ofta. Sommarkvällar är långa och ljusa.

Ibland må vi ha anlänt via den långa vägen, den som inte syntes från Sonjas hem, där hon bodde med far Axel, mor Rut och drängen Emil. Det tog sällan många minuter efter ankomsten förrän hennes glada nyna syntes.

Jag tror att far och mor såg henne nästan som ett barn I huset.

Sonja blev min guide i grannskapet.

Båda lantbruken var i full drift. Det var krigstid och all lokal matproduktion behövdes.

Johan-Gustav, mig själv, Aron Jonson och drängen Gustav sommaren 1947.

Johan-Gustav och gammelmor, Axels mor, hade processat med varandra i många år när vi anlände. De spottade eld och lågor om någon nämnde den andra personen.

Jag visste eller förstod inget av det förrän många år senare, efter det båda aktörerna var döda. Då var det inget tal om någon rättegång längre.

Sonja och jag var välkomna överallt.

Vi turades om att cykla på Sonjas far Axels cykel. Den var nog lite för stor för oss båda.

Vi deltog i alla lantbruksaktiviteterna. Det må ha varit Sonjas liv men jag var ju stadsbarn och förmodades tro att mjölk kom från mjölkaffären.

Var mjölk kom från lärde jag mig snart. Det må ha tagit några år, men Sonja lärde mig att mjölka, både ko och får. Fast fåret stod aldrig still och man fick vare väldigt försiktig. De kunde sparkas.

Korna var mycket lugnare.

Axel, Sonjas far, hade tre kor. De gick ute hela sommaren. En hade en koskälla. Mot skymningen så gick vi ibland ut och letade efter korna, ledda av det svaga ljudet av koskällan.

Sedan ledde vi dem hem till ladugården där de blev mjölkade och fick stanna inne till det var dags för morgonmjölkningen. Den var tidig, så tidig att jag nog alltid sov då.

Sommar bjuder på mycket undehållning.

Sonjas föräldrar, Rut och Axel Gustavsson.

Höet måste skördas i vackert väder. Sedan stod sedan ute några dagar för att torka.

Till slut togs det hem till ladan. Foder för djuren till vintern.

Vi åkte med höskrindan. Vad fanns i höet mer än torrt gräs?

Mycket myror, många spindlar och andra kryp som bets. Vi hade inga problem med det som levde i höet, vi levde gott uppepå höet.

Vi lekte kurragömma i höet i ladan.

När vi kom ut så var det dags att finna och skaka ut allt levande ur kläderna. Då fick myrorna återvända till jordplanet igen. Det hjälpte inte alltid. Jag minns en morgon när jag fortfarande hade myror i sängen. Hade de kommit ur mina kläder på sängkanten eller?

Vi underhöll oss själva. Vi gjorde upp våra egna spel.

Sonja hade en flat sten, stor som ett köksbord, framför sitt hus. Den var där när jag besökte ca 60 år senare. En tung sten tror jag.

Den stenen blev ett centrum för många års lekar av olika slag. Den var affär, skola, båt på havet, fiskebåt i sjön eller vad annat fantasin kunde komma upp med.

Sonja hade något fantastiskt, en roddbåt. OK, det var hennes fars.

Vi var strängt förbjudna att gå nära båten. Den låg förtöjd nära min fars äppelodling så det var lätt att komma dit.

Sonjas far måste ha varit en sträng man, fast jag kan aldrig minnas honom höja rösten.

Varken Sonja eller jag kunde simma, men ro, det kunde vi. Det var sällan, men vi lånade båten för korta utflyketer.

Allt det ändrades den sommaren som far hade köpt en utrangerad fiskeeka från en fiskare i Karlshamn. Den levererades av en man med en traktor. Det måste ha blivit en lång resa för honom med tanke på hur sakta en traktor går.

Båten var stor, svart och sjönk inom några minuter efter sjösättningen. Det blev fars eviga projekt att täta båten. Den blev aldrig tät och vi måste alltid skopa vatten ur den, även ute på sjön.

Båtplatsen.

Det första jobbet om vi kom en fredagvkäll var att tömma båten som nästan hade sjunkit efter de fem veckodagarna. Vi började med varsin spann.

Men, en båt. Vilken frihet?

Nää, ingen av oss kunde simma då. Ingen föll I vattnet. Min lillasyster var med oss ibland. Hon var minst, men bra på att skopa vatten medan vi rodde. Vi brukade ro tvärsöver sjön till en udde som var helt övervuxen med smutron och blåbar.

Vi var nog de enda som plockade bär där.

Sonja och jag i bärplockartag.

Efter skilmässan kom min syster sällan med oss. Far hade nog med sin gosse, tror jag.

I kräftsäsongen så lade vi ut kräftmjärdar sent på eftermiddagen. De var betade med bröd med brännvin på. Båten var så fullastad med mjärdar att vi knappt hade plats att sitta.

Den tidens mjärdar hade en öppen topp. Vid gryingen kunde kräftorna se öppningen och hoppa ut, baklänges.

Därför måste kräftmjärdarna tas upp strax efter soluppgången Den var ca 04:45 i augusti månad. Far och jag var uppe tidigt och skördade ofta ordentligt med kräftor, så mycket att vi kunde köra till Växjö och sälja dem for bra pengar.

Mig med en kräfta.

Allt det tog slut med kräftpesten ca 1955, men då var far död och jag någon annanstans.

Sonja var min nästansyster, en som var större och starkare än jag. Hon kunde lyfta vad jag inte kunde och nå dit jag inte kunde nå.

Hon brukade säga, som en uppmuntran:

“Kan visst bara en vill.”

Far hade många projekt på gång.

Hans största var att ympa äppelträd, hundratals av dem. Jag var tillbaka ca 30 år senare, det var endast några få äppelträd kvar då.

Vi var ofta i närheten av far och hans äppelträd.

Det fanns mycket orm i vår skogsglänta. De flesta var snokar men en och annan huggorm också. Vem som lärde mig skillnaden mellan en snok och en huggorm minns jag inte.

Men, till fars stora skräck, sett från avstånd, så kunde jag hålla up en orm i stjärten och saga:

“Titta, en huggorm.”

Ormen, en snok, ringlade omkring och kunde bita mig i handen. Jag hade alltid en tygbit I handen. Snokbettet var bara ett nyp.

Huggormar kan inte bita sin egen stjärt, det kan bara snokar.

Vi undersökte hur myrbo fungerade. Det var grymt mot myrorna när vi stack in en kvist i mitten och rörde om. Det har jag aldrig gjort efter om min första lektion om myror in biologiklassen i skolan.

Är jag förlåten nu?

Fågelsången var nästan överväldigande varje vår. Far satte up många fågelbon. Tyvärr så var han inte noga med att kontrollera hur bra de var nästa vår.

Jag minns en episod med fasa.

En fågel satt utanför ett bo i detta trädet och flaxade med vingarna länge, länge.

Fågeln satt fast.

Jag kunde inte nå upp ens med hjälp ave en stege, men Sonja som var lite längre nådde nästan upp. Ett av fågelns ben had fastnat i en spricka i träet.

Hon behövde bara lyfta upp fågeln någon centimeter så den skulle bli fri igen.

Då började stegen glida iväg.

Sonja hade inte tid att släppa fågeln. Hon föll ner med en fågel I handen, minus ett ben. Det satt fortfarande kvar i fågelboet.

Fågeln dog inom några sekunder men detta fasansfulla minnet har stannat med mig för evigt.

Efter skilsmässan så fann far det svårt att ta hand om mig hemma. Han hade ett ansvarsfullt arbete och kunde inte agera mor också, även om vi bodde bara två trapper upp från hans kontor.

Jag var sju. Den sommaren så bodde jag allt fler arbetsveckor hos Jonsonfamiljen, det andra lantbruket i Kämpamåla. Far återvände till sitt jobb i Karlshamn.

Det var absolut perfekt. Sonja och jag spenderade hela nästa år tillsammans.

Vintrana var kalla och snörika. Alltid perfekta.

Vi åkte pulka.

Skidor.

Och var med i snösvängen

Aron och Britta Jonson 1947.

Att bo hos Aron och Brita Jonsons var som en dröm för mig. De hade inte några egna barn då och jag blev något av en ögonsten för dem alla.

Jag stannade 1,5 år och flyttade inte tillbaka till Karlshamn förrän i september nästa höst.

Bäckaskogs skola var närmast. Den hade två lärare med varsitt skolrum. Sonja var stor flicka nu och gick I rummet med de stora barnen.

Bäckaskog skola med alla eleverna 1948. De små till vänster, de stora till höger.

Jag började första klass, tillsammans med Solveig. Vi hade endast sett henne då och då innan dess, sexåringar vandrade inte skogsvägarna mycket på egen hand.

Nu var vi i samma klass, med samma väg till skolan.

Det var fyra kilometer för Sonja och mig, en kilometer kortare för Solveig.

Jag minns förstås att på vagen till och från skolan så snöade det alltid, var motvind och uppförsbacke åt båda hållen.

Britta, min styvmor då, sade dock att hon alltid körde oss när det var dåligt väder. (Det var sant.)

Sonja hade annorlunda skolhemarbete än jag som var yngre.

“Far ror. - Mor är rar.”

De var de första orden jag lärde mig läsa i första klass.

Världen öppnade sig snart. Vi hade ett bibliotek i skolan och jag fick ta hem extra böcker att läsa därifrån.

“Alla mänskor I Smaolann” hade Växjö dagblad. Vi också.

Den läste jag så snart jag kunde. Först serierna, förstås.

Johan-Gustav och jag, sommaren 1947

Nyheterna var på radion klockan sju, exakt.

Vi hade en batteriradio med två stora batterier.

Johan-Gustav och Gustav, drängen, satte sig ner farmför radion. Johan-Gustav tittade intensivt på klockan och startade radion så exakt på tiden att de första orden var.

“Sveriges Radio. Dagens nyheter, följt av dagens eko.”

Nyheterna varade 15 minuter, sedan stängdes radion av.

“Det är för dyrt att lyssna på dagens eko, det kan vi läsa om i tidningen I morgon.”

Vi fick elektricitet den första vintern. Nästa år kunde Johan-Gustav lyssna på dagens eko också. Det kostade inte så mycket.

Batteriradion och batterierna hamnade på sophögen bakom huset.

Alla i hela världen skulle få elektricitet till nästa vår. Kanske det var bara Kämpamåla, men for mig var det hela världen.

Då möttes alla far att diskutera kostnaderna. Nya abonnenter måste betala för en del av installationskostnaderna.

Skulle de ha trefas 380 V eller bara 127 V för lampor? Den diskussionen varade i veckor. Axel, Sonjas far, var mycket osäker över värdet av all den kraften. De hade ju sin fotogenmotor för tröskan, vad mer kunde de behöva?

Till slut bestämdes det att hans gård skulle bara få enfas 127 V för lampljus.

Far beställde trefas till torpet. Den drev elektriska värmare av oanad kapacitet. Om man glömde bort dem och var ute för länge så kunde stugan värmas tills den blev het som en bastu.

Ledningarna var också bra på att fånga åskblixtar. Jag tror att alla upplevde blixtnedslagen och skräcken när glödlampor exploderade. Vi hade flera sommarupplevelser av det slaget de nästa få åren.

Mitt år hos Jonsons kom till ett slut. Dags att gå på stor skola I Karlshamn.

Sonja och jag träffades nästan bara på sommaren efter det.

Vår vänskap fördjupades efter hand.

Lekarna blev lite mer oförväntade. Vi lekte ofta Indianer och vita. Jag var Indian, var krigsmålad  och bar ett höftskynke eller ännu mindre.

Indianen inomhus i full regalia.

Med tilltagande ålder kom tilltagande sexualitet.

Min penis växte stor vid helt oförväntade tillfällen ibland.

Jag började se Sonja med annorlunda ögon. Hon var en kvinna, med alla kurvor på rätt plats. Jag brukade försöka se hennes bara bröst närhelst det var möjligt. När hon böjde sig framåt var bäst.

En gång när min penis hade blivit riktigt stor så stack den ut under mitt höftskynke.

Hon sade ingenting, men hon gick hem tidigt den dagen.

Jag måste erkänna att jag försökte visa mig och vad jag hade ganska ofta. Sonja reagerade aldrig igen, vad jag vet. Hon bara tittade i tystnad.

Detta livet tog ett hastigt slut.

Det var vår igen och torpet öppnades tidigt. Första besöket var ofta medan det fortfarande var pipis på sjön.

Detta hände I tidiga juni, när allt var grönt igen.

Far var lite irriterad över allt det brunbrända gräset från förra sommaren. Han tyckte att det hindrade det nya gräset att komma upp.

Så han satte en tändsticka till gräset på fältet. Det tog inte många minuter förrän hela fältet stod i lågor. Elden närmade sig skogsbrynet.

Far försökte slå ner elden med allt han hade.

Jag blev rädd och sprang det fortaste jag kunde till den närmaste gården, Sonjas föräldrars.

Det tog bara sekunder, röken syntes över skogstoppen, för dem alla att förstå allvaret. De sprang med mig tillbaka.

De arbetade till skymningen, då var faran över. Inget träd hade fattat eld.

Vår gamla brunnskällare, byggd av ordentliga stockar för kanske för 100 år sedan, brann dock forfarande. Det var ingen chans att elden skulle sprida sig då, men källarelden måste släckas också.

Far och jag, jag hade precis fyllt 14, turades om att gå ut varje halvtimma, hämta en spann med vatten från sjön och släcka vad eld som syntes.

Vid gryningen var allt släckt. Vi hade haft en nästa sömnlös natt innan vi körde tillbaka till Karlshamn.

Far hade haft cirkulationsproblem efter en blodpropp I benet tidigare och var tillfälligt sjukskriven då.

Väl tillbaka så kom en av kommunalpamparna upp till lägenheten och sade till far:

“Du får inte sitta vid kungens bord, du kommer att sitta längre bort vid middagen.”

Kungen skulle komma igenom Karlshamn några dagar senare på sin Eriksgata. Då var det en middag planerad för stadens betydelsefulla personer.

Far ville ändra sin plats. Vi gick ut, besökte ett par inflytelse rika personer, men beslutet var fattat.

Han kom aldrig till någon kungamiddag.

Far dog, eller började dö, vid lunchtid.

Han skulle duka bordet, drog ut besticklådan och stod stilla, som frusen.

Jag ledde honom till min säng.

Ambulansen kom och tog honom till lasarettet. Han var död vid sjutiden den dagen.

Då förändrades allt i mitt liv.

Jag flyttade in i mors lilla lägenhet. Där fick jag en säng i matalkoven i köket och levde ett helvetes liv med min, icke ännu officiellt sinnessjuka, syster.

Skolan hade några dagars vinterlov varje år.

Jonsons bjöd in mig att bo hos dem nästa febrari. Det blev ett undebart besök, av många orsaker.

Jag var bland vänner, Sonja och jag träffades varje dag. En kväll var vi upptagna med ett spel efter alla gått till sängs.

Vi började leka med varandra. Min händer utforskade hennes bröst och, så småningom, gled ner mot Sonjas sköte.

Vi var helt överens om att detta kändes bra.

Då sade Sonja, 18 då:

“Nej, vi kan inte fortsätta, jag måste spara min oskuld åt min pojkvän. Om du vill ligga med en flicka så skall du försöka med Solveig, din gamla klasskamrat. Hon ligger med pojkar ibland.

Vi skall gå till en hippa I Grönteboda I morgon. Du är välkommen också.”

Jag återvände till Jonsons de få hundra meterna genom den klara, kalla vinternatten med högst blandade känslor.

Nästa kväll så fick Sonja och jag skjuts till hippan.

Jag kände många av gästerna sedan tidigare. Vi spelade den senaste coh nyaste musiken, inklusive Snoddas “Hadeiran, hadera”.

Det var en kall natt och när det var dags att gå hem så ville inte alla bilarna starta.

Solveig och jag beslutade oss at gå de tre kilomtrarna genom skogen själva.

Solveig erbjöd mig att värma mina händer på hennes bröst, under hennes kappa.

När vi kom hem till hennes så hade hennes föräldrar för länge sedan gått till sängs. Sovrumsdörren till köket var stängd. Vi satte oss på vedlåren och vi fortsatte att värma oss riktigt nära varandra.

Vi var snart varma igen. Då  klädde vi av oss. Hon hade en gördel med många hyskor. Jag öppnade dem en efter en.

“Du är duktig på det här, Bengt. Du måste ha tränat mycket”, sade Solveig.

Som en god svensk tonåring, jag var 15, så hade jag alltid ett kondom i plånboken.

Jag satte på kondomen och Solveig ledde mig vidare.

Jag var nog inte någon bra älskare, tonåringar are ofta för kvicka, men vi älskades I all fall.

Det är värt att nämna, de hade en stor hund som satt vid sidan av oss hela tiden. Han ville bli klappad på huvudet då och då.

Det är den enda gången i mitt liv som jag har haft älskog med en hund I rummet.

Nämnde jag att det var en kall natt?

Det var nog den kallaste natten den vintern.

När jag gick hem så tittade jag på stjärnorna, så långt borta. De såg annorlunda ut, jag är en man nu, en man som har älskats.

Solveig och jag träffades aldrig igen. Jag försökte, men mellan hennes studier och mina vidare äventyr så blev det aldrig av.

Hon fick Leukemia och dog alldeles för ung. Jag har alltid satt jag en blomma på hennes grav när mina vägar gått förbi Urshults kyrka.

Nu ligger nästan alla aktörerna från denna berättelsen där, utom Sonja och jag.

Hon är 83, jag är 80.

Vi pratar med varandra på telefon ibland.

Det tar lång tid att få en gammal vän.