Bengt 15

Jag fyllde 15.

Vinterlovet detta år sammanföll med en riktig köldvåg. T.o.m Karlshamn, alldeles vid kusten, hade minus 20 gradiga dagar, högst ovanligt.

Jag besökte grannarna till fars, numera sålda, sommarstuga. Det var samma hem där jag bott som ett lyckligt fosterbarn ett par år efter mina föräldrars skilsmässa. De drev en riktigt lantgård med allt vad som hörde till. Jag började fösta klass i folksolan medan jag bodde där och hade fortfarande många vänner kvar från den tiden.

En kväll så var var jag bjuden till en hippa, ett kalas, i en av granngårdarna. De som vär lite äldre hämtade oss andra med bil. Vi hade en god tid med att spela Snoddas och dansa långt inpå småtimmarnan. Att resa hem visade sig dock inte så enkelt. Det var en bra bit under minus 25 utomhus vid det här laget och det gick inte att starta någon av bilarna.

Att kunna få en taxi in i skogen var en omöjlig tanke så vi alla gick hem var och en åt sitt håll. Min f.d. Skolkamrat Solveig och jag gick tillsammans. Med tanke på den stora kylan så erbjud jag mig att värma hennes bröst under kappan, så det gjorde jag. Hennnes hem var halvvägs från mitt så jag följde med henne in i det stora köket. Hennes föräldrar sov i rummet intill. En stor brun hund satte sig bredvid oss och tittade på oss med stora ögon. Vi satte oss på vedlådan och jag fortsatte att klä av henne. Inga mer detaljer nu men jag kan dock erkänna att min fortsatta promed i nattkylan var helt annorlunda än någon annan hitintills i mitt liv.

Jag var nu en man, stjärnorna var ljusare och klarare än någonsin. Jag var på en riktig höjdare. Kylan? Det må ha varit den kallaste promenaden i mitt unga liv till dess, men varför tänka på den då?

Mina blommor

Solveig och jag träffades aldrig igen. Hon fick Leukemi några månader senare och gick bort mycket ung. Hon har för alltid en plats i mitt hjärta. Någon gång när jag kört förbi Urshults kyrka så har jag stannat till och satt en blomma på hennens grav.

.............

Min bortgångne fars fästmö, Sandra, hade ett hus i Karlshamn så vi träffades ganska ofta. En gång så berättade hon för mig att...

“Bengt, din sommar är räddad, du skall bli bonddräng.”

Hon hade mött en bonde under en tågresa och lovat bort mina tjänster, 15 år gammal, som dräng över sommarlovet.

Sagt och gjort, arrangemangen var snart klara efter ett par telefonsamtal.

Gården låg nära Nässjö i Ormaryd, populärt kallad Snokabo. Nätterna blev aldrig mörka vid midsommartid. Jag arbetade långa dagar, byggde staket, mockade för korna, mjölkade ibland och höll kalvkättarna rena, matade hönsen, samlade ägg och bidrog rent allmänt till bondens hjälp. Jordbrukslivet var mycket hårt ibland men uppfriskande för mig. Jag sov den utmattades sömn varje natt. Myckert var gasnska så välkänt, jag återupplevde många minnen från när jag hade varit fosterbarn i Urshult, många år tidigare.

Peugeot standard 1955

Bonden och hans fru var mycket snåla, gården var inte deras men på entrepenad. Allt var arrangerat för att kosta så lite som möjligt, även mitt sommararbete fick jag så småningom uppleva. Han hade en speciell, extra billig lantgårdsupplaga av Peugeot bil. Den hade ett säten som var gjorda som en trädgårdsstol, inte en snutta isolering, inte ens paneler på dörrarna, hela insidan var bar metall. Den var lackerad i en matt grå färg, nästan som ett militärfordon. Han hade också låtit installera en extra bränsletank så det gick att köra på fotogen. Det bränslet var obeskattat och naturligtvis helt olaglig att använda på landsväg.

Avgaslukten sade mycket. Han kunde inte köra in i stan på fotogen, innan han kom dit fick han ställa om till bensindrift. Min bonde glömde att göra det en gång. Vi blev stoppade av polisen i Nässjö. De hotade med böter. Han kunde dock slippa betala om han körde till brandstationen för inspektion.

Mekanikern klämde ihop fotogenröret med en tång. Nu var bilen “justerad”. - Vi körde till polisstationen för att visa upp den nu lagliga bilen. Han fick inte någon böteslapp men mumlade bittert hela vägen hem,

“Nu har de förstört min bil.”

Väl hemma så tog det fem minuter att byta ut fotogenröret och bilen luktade lika illa som allitd igen.

Han hade också en gammal traktor? Han startede den. Sedan var det min tur att sätta mig i förarsätet. Väl där så gav han mig en 15 sekunders lektion om hur man växlar.

Farmall 1946

"Här är fältet, nu skall du vända höet med traktorkrattan."

Det tycktes vara en skrämmande uppgift, vad visste jag om hur man precisionkörde mellan raderna?

Det gick dock väl och jag varken bröt av krattan eller tippade traktorn. Det var en varm dag och jag blev törstig. Jag stannade intill en bäck för att dricka en skopa vatten.

Hur kan jag veta att parkeringsbromsen inte fungerade? När jag bödje mig så såg jag ur hörnet av ögat hur traktorn sakta rullade iväg mot diket. Stopp. Jag lyckades hoppa tillbaka i sätet i tid för att stampa på bromsen och stoppa färden. Diket var väldigt nära då.

Mina instruktioner hade inte inkluderat någon information om hur man stoppar motorn. Den hade ingen tändningsnyckel men troligen en brytare någonstans, men var? Vid lunchtid lade jag stenar vid hjulen och lämnade traktorn på tomgång.

Traktorn hade ingen ljuddämpare, kanske det skulle kostat för mycket att sätta på en. Jag gick långt bort för att njuta av min solvärmda mjölk och lunchsmörgåsar på en något tystare plats, i skuggan.

Då såg jag, på avstånd, hur det började ryka om traktorn. Jag tänkte inte mycke på det först eftersom den drog en hel del olja och blåste ut mörka avgaser då och då. Detta var inte svart rök.

Vad nu då?

Motorn kokade och det var kylvattnet som ångade bort. Ångan minskade – kylaren var tom.

Jag måste stoppa motorn nu, men hur?

Jag ställde mig på bromsen, lade i högsta växeln släppte upp kopplingen. Det var förmodligen mot alla regler om hur man stoppar en gammal traktormotor.

Fläktremmen hade gått av och låg på marken. Jag var mycket för långt hwmifrån att kunna hämta hjälp. Vid närmare blick på remmen så såg jag att det var hopsatt med en ståltrd som gått av. Sådan fanns det mer av i verktygslådan. Jag reparerade fläktremmen, hämtade kylvatten från bäcken och startade igen.

Jag kände mig ganska stolt över mina mekaniska förmågor.

Det dröjde tog ett par dagar tills jag berättade om hur jag hade stoppat motorn. Bonden blev helförbannad. Efter den dagen körde jag aldirg traktorn utan övervakning.

I sanning, alla som kört en trehjulig traktor kan berätta om hur farlig den kan vara. Jag hade kanske tur att jag inte tippade.

Nästa gång jag vände hö så hade jag en häst. Det var mycket bålgetingar ute den sommaren. Efter dagens arbete var hästen törstig och trött, jag hade nog inte givit honom nog med vatten. På hemvägen blev han stungen av flera getingar på en gång. Svärmen var stor och jag fick ett styng på armen också.

Hästdragen kratta

Då skenade hästen, mitt på vägen med den breda hästkrattan efter. Det kunde gått illa Jag hängde fast för glatta livet och föll inte av. Så småningom lugnade hästen ner sig och vi kom hem i låg takt. Det gick inte så bra för krattan, ett av de stora hjulen var inte runt längre. Den här gången blev bonden inte arg på mig. Hans fru lade ett våtvårmande omslag om mitt getingsting. Efter middagen tog bonden fram ett svetsaggregat och en slägga. Hjulet blev mycket rundare efter det.

Den sommaren arbetade jag mycket hårdare än jag någonsin gjort, men det gjorde alla andra på gården också. Tjuren var argsint men kunde ledas med nosringen. En dag såg jag inte att det var en bit ståltråd surrad om ringen. Tjuren slog med huvudet när jag skulle ta i ringen. Den lösa trådbiten skar ett djupt sår i min hand. 

Handen blödde ordentligt men tycktes fungera bra. Husfrun penslade jod på såret, det gjorde ont, och lade om med ett bandage. Allt var dock inte så bra. Jag sov illa den natten. Nästa dag skulle vi sprida gödselmedel. Det var mitt jobb att lasta av 50 kg säckarna från vagnen. Handen hade inte bara gjort ont men även svullnat upp över natten och började snart blöda ordentligt.

Det fanns inget annat att göra än att vira en bit presenning om min arm och köra mig till lasarettet. Jag hade början till en blodförgiftning med röda streck långt up på armen. Läkaren på sjukhuset skällde på bonden som inte tagit mig till lasarettet dagen innan. Nu blev jag inlagd över natt och återvände nästa dag med några stygn i handen och armen i en mitella.

Jag behövde inte lyfta några tunga säckar under de närmaste dagarna men jag var fortfarande tvungen att sköta mina stalluppgifter. Jag gick stora cirklar omkring tjuren. Ärren efter det äventyret syns fortfarande i handen.

Sommaren hade också sina glädjestunder, allt var inte bara arbete. Bondens dotter, i min ålder, hade en mängd vänner. Vi var på flera ladugårdsdanser. Livet med alla flickorna och deras pojkvänner var bra. Det var med mycket blandade känslor jag insåg att sommaren drog mot sitt slut. Det var dags att återvända till realskolan.

Vi levde gott men åt inte i överflöd. Alla måltiderna var noggrant utportionerade. Jag bad om ett ägg till frukost en gång, men fick veta att vi var ransonerade till ett ägg per person per dag. Jag skulle snart få mitt, hon hade bakat en sockerkaka som vi skulle ha till efterrätt efter middag den dagen. Jag såg aldrig ett ägg på bordet. Jag hade gått ner lite vikt men kanske fått några muskler också. Jag vägde 48 kg när jag kom hem, ca 3 kg mindre än när sommaren började..

Vi hade kommit överens om hur mycket jag skulle bli betalad i förväg. Jag hade nästan inga pengar när jag kom och de tog snart slut. Jag bad om ett förskott men fick veta att de aldrig hade några pengar i huset.

Avresedagen anlände. Jag hade min returbiljett för tågbiljetten. Vi åkte till järnvägsstationen strax efter soluppgången, före frukost. När vi klev ut ur bilen frågade jag om han skulle betala mig nu.

"Nej, jag kommer inte attt betala dig någonting, du har ätit för mycket och inte arbetat tillräckligt hårt."

Jag klev på tåget för en sju timmars resa med två tågbyten utan ett öre i fickan.

Jag var sååå hungrig.

Mot eftermiddagen satt jag mittemot en ung dam. Hon öppnade sin lunchpåse och lade ner tre knäckebrödssmörgåsar på bordet mellan oss.

Hon tittade på mig och sa: "Du ser hungrig ut, skulle du vilja ha en?"

"Ja tack."

Till denna dag är det den bästa smörgås jag någonsin har haft.

Jag kan fortfarande känna hur tåget gungade, vinden blßte från det öppna fönstret, smaken av det ljumma vatten från kupéflaskan och - känna knaset när jag satte tänderna i knäckebrödet.

Mor blev arg på bonden när jag kom hem men det var till ingen nytta. Jag var så mager att mina kläder nästan föll av mig. Nu har jag lärt mig. Hårt arbete med för lite mat gör att man går ner i vikt. Ingen skada bekom mig, men jag är numera mycket misstänksam mot arbetsgivare som inte betar sina anställda.

.................

Det var dags för ett skolår till. Det blev ännu en ledsam skolvinter med dåliga resultat. Jag gjorde inget hemarbete eller brydde mig stort om vad som hände under klasserna.

I övrigt så var mitt liv bra. Vi hade flyttat till en större lägenhet och jag hade mitt eget rum igen. Det blev snart utrustat med ett litet laboratorium, komplett med batterier för mina elektriska experiment. Det var den perioden när jag var mycket intresserad av vad man kunde åstadkomma genom att hetta upp innehållet av ett  ett glasrör. Mitt laboratorium hade också bunsenbrännare med propangas. Den kom från en flaska väl dold under skrivbordet så min mor inte skulle få några idér om att det kunde vara farligt.

Gasflaskan? Den var utkastad med en trasig ventil. Jag räddade den från soptunnan i skolan, tvättade av den och gick till järnaffären för påfyllning. Han som fyllde flaskan bytte ut ventilen gratis.

Kristallradio från byggsats

Jag byggde en radiomottagare från en byggsats, sedan en tongenerator. De två, och ett par hörlurar, gjorde det möjligt att träna på Morse-kod. Jag blev ganska bra på att sända kod, men attt skriva ner vad jag hörde var mycket svårare.

................

Hade jag några modellflygplan? Det är klart att jag hade, alla pojkar hade balsasegelflygplan, i alla fall i min värld.

Min största var ordentligt tilltagen, över en meter mellan vingtipparna. En dag hamnade planet i en uppvind och fortsatte upp och upp och bort. Jag cyklade efter det som en galen och hoppades att det skulle landa snart. Det flög fortare än jag kunde cykla och försvann över träden. Telefonen ringde sent den kvällen, en bonde hade hittat planet på sitt klöverfält. Det hade gjort en perfekt landng och var alldeles oskatt . Tänk om jag inte skrivt in med mitt namn och telefonnummer, då hade planet varit borta för ervigt.

Det stora flygplanet kom till en ett bedrövligt slut, det blev överkört av av tåget vid Rosengården. Det hade gjort en runda och landade på spåret precis framför loket. Jag vet inte om lokföraren såg det eller ej. Det låg lite diverse bitar kringspirdda här och där när tåget gått förbi. Så slutade livet för mitt bästa segelflygplan och mina modellflygplansdagar var över.

......................

Min syster, som så småningom bekräftades vara schizofrenik, kunde bli okontrollerat arg och kasta vad som helst som var i närheten. Hon avskydde mig djupt och brukade kallade mig digris. Kanske det hade att göra med att jag också tog tid från vår mor. Vi hade ju bara bott tillsammans i två år vid det laget. Jag kände mig allt mer som om jag var på fel plats i livet.

Vi bodde i en lägenhet på min morfars tomt i stan. Jag hjälpte mycket, skyfflade snö på vintern, sopade trottoaren, klippte gräset, skyfflade kol och bidrog med många små sysslor. Trädgården var underbar med bär, äpple, plommon och päronträd. Den var innesluten av hus på alla sidor och relativt vindfri vilket gjorde säsongen längre.

Lou-Lou, vår Cocker Spaniel, älskade trädgården. Hon jagade ekorrrar och fåglar, ja nästan allt som rörde sig, vanligtvis utan framgång. Hon hade dock en dålig vana att bita efter flugor och bin.

En vacker fick hon ett bi i munnen. Det stack henne längst bak på tungan. Hon hon började tappa luften nästan medetsamma efter hand som luftstrupen klämdes ihop. Jag plockade upp henne i famnen och rusade in till vår granne, en familjedoktor.

Allt detta spelades ut inom några få minuter. Han tog en titt på hunden, öppnade sitt medicinskåp och gav hunden en antihistamininjektion. Hans snabba handling som improviserad veterinär räddade Lou-Lous liv. Hon kunde andas normalt igen efter bara några minuter. Hon bet aldrig efter flugor eller bin efter den dagen.

Min farbror Sten, min mors äldste bror, f.d. jaktplanspilot, kom ofta på besök. Han blev nästan en substitutfar för mig, en man att se upp till. Han var en väl beläst man och gav mig många råd om livet och den hårda och världen vi levde i.

Han introducerade mig till det hemvärneet och senare till FBU. Det var verkligt intressant. Jag lärde mig använda radioapparater, telefonväxel, leka med stora skjutvapen och till och med att skjuta några. Vi hade också militärövningar med kvinnor med, alltid en bonus.

Jag som ansvarig för en kommunikationsgrupp.

Min morbror, som bodde i Karlskrona, anlände vanligtvis i ett gråmalt militärt fordon, en Karmann Ghia.

Karmann Ghia 1955 i militärgrått.

I vad? En militär sportbil? Ja, det svenska försvaret hade ett stående kontrakt med Volkswagen för att leverera "x" antal fordon per år. VW hade bestämt sig för att även skicka några av sina sportbilar. Jag antar att alla officerare, min morbror kapten Rosholm inkluderad, gillade det.

.....................

Vi skulle få en ny järnvägsstation i stan om ett par år. Grundarbetena var i full gång. Jag blev vän med en man som körde en shaktmaskin. Naturligtvis körde jag snart den traktorn på egen hand.

Mitt fotografi

Det, som så många äventyr av mina, slutade illa eller åtminstone med en oljefontän.

Han som körde tyckte om flaskan. En dag, under påverkan av brända och destillerade drycker gick det illa. Han körde sin Caterpillar D-4 för långt ut. Den sjönk ner i leran och satt fast. Då försökte han att lufta upp den med shaktbladet. Det gick inte så bra. Han ryckte allt hårdare tills...

... en hydraulslang gick av. Han var inte snabb nog reaktionerna att sluta i tid. Hela tanken tömdes i ett oljemon tills hydraulpumpen skar med ett fruktansvärt skrik. Traktorn bogserades så småningom tillbaka till terra firma.

Han blev avskedad nästa morgon.

Jag hade blivit av med en intressant vän, eller åtminstone en vän som hade en intressant maskin.

................

Skolan gick illa och jag fick återigen gå i hjälpklass i början av nästa termin.

Våren följdes snart av sommar och jag fyllde 16

För mer om det året, klicka här: