Bengt 14

Jag fyllde fjorton.

Min far hade gått bort och mitt liv förändrades för alltid denna sommaren.

Blekingeutställningen skulle öpppnas några dagar efter min fars begravning. Det var en stor industriell och kulturell mässa med tiotusentals besökare. Förberedelserna hade pågått åratal i förväg.

Blekingeuställningen 1954

Det verkade som om alla barn i staden var engagerade på något sätt. Mitt första jobb var att sälja choklad från en korg som hängde runt nacken.

Sommardagen var het, min choklad blev mjuk och en del smälte till och med. Då bytte jag ut chokladen mot glass. Den lådan var tyngre men jag sålde mycket. Vädret ändrades tyvärr till det sämre och sommaren gick in i annalerna som en av de regnigaste i mannaminne.

................

Det var snart dags att återvända till Hällevikslägret en gång till. Jag hade tre helt fantastiska veckor. Visst det regnade mycket och jag tror inte att jag någonsin var varm. Det fanns inget sätt att värma upp våra baracker. Vi gjorde mycket utomhusgymnastik i ylletröjor. Svenskt sommarväder kunde leka med allvar. Usch vad kallt det var ibland.

En del av gymnastikfältet nära barackerna. (Mitt fotografi)

.....................

Fiskehamnen var alltid en intressant plats att besöka med mycket liv och rörelse. Jag pratade ofta med fiskarna.

Fisketrålare i Karlshamn

En trålare ägdes av min klasskamrats far, den tjej som jag hade bytt skridskor med i vintras.

"Vill du fiska med oss, Bengt?"

"Ja."

"Okej, var här kl 04.00 med varma kläder och gummistövlar."

Nu skall det hända, jag skall ut på havet i ett riktigt fartyg, en 15 meters trålare. Det hade en besättning på fyra man, jag blev nummer fem.

Sill i överflöd. (Mitt fotografi)

Vi till havs i två dagar medan vi trålade för sill. Det silverfärgade "guldet" lades på is i sillalådorna under däck.

Det var oundvikligt att jag skulle känna av sjögången. Den runda botten gjorde att trålarna rullade något förskräckligt och tycktes doppa båda relingarna i vattnet varje få sekunder.

Maten lagades på ett Primuskök förkajutan. Den luktade gott fast jag kunde tyvärr inte avnjuta någon. Jag blev sjösjuk, en pina som har följt mig genom livet, även när jag reste jorden runt i ett mycket större fartyg några år senare.

Sjösjuka ger ingen baksmälla för mig, så jag mådde bra igen inom några få minuter efter det vi kom in i lugnare vatten. Då kommer hungern, det blir dags att ersätta vad man förlorat...

Tillbaka i hamnen belönades jag för mina ansträngningar, inte med pengar utan med skräpfisk. Den kategorien täcker allt annat som fångades förutom sillen. Den fisken fick inte säljas eftersom det sågs som illojal konkurrens mot fiskhandlarna i stan.

Jag kom hem till mor, ordentligt smutsig och inpyrd med lukten av fisk. Hon skickade mig direkt in i badkaret. Jag hade flera påsar fulla med olika havets delikateser; Ål, torsk, rödspätta, några marulkar, en hummer och många andra onämnda arter men ingen sill, den var såld på bryggan. Det blev för mycket för vårt kylskåp och mor gick till Konsums charkuteri vid Fransiscolängan på Erik Dahlbergsvägen och bad att att få lägga lite fisk i deras frysrum. Det fick hon.

................

Utflyttingen från fars lägenhet var snart avslutad och nu skulle jag bo min mors lägenhet tillsamans med min syster. De bodde i en enrummare, modern och solig men för absolut för liten för alla tre av oss.

Gångna var de dagar då jag hade mitt eget sovrum, ett separat rum för min modelljärnväg och fri tillgång hela den stora lägenheten i Rådhuset. Alla mina leksaker, verktyg och andra saker var placerade i ett ouppvärmt vindsutrymme där de snart försvann, pö om pö, eller förstördes av fukt.

Jag bodde i köket. Jag hade en låda med mina tillhörigheter under sängen och några böcker i vardagsrummet, där mor sov.

Den sommaren hade mor, som var lärarinna på Yrkesskolan i Karlshamn, mycket fri tid. Vi njöt till fullo av varje varm dag.

Sommar, färdiga för stranden.

Min frihet att röra mig runt stan var absolut. Cykeln var en god vän som tog mig vart som helst.

Det låg en vattenkvarn några km norrut utefter Mieån. Det var ren magi att studera hur hela kvarnen och annat drevs av ett vattenhjul.

Jag tillbringade många timmar där men blev så småningom utkastad för evigt och aldrig tillåten att komma tillbaka. Jag hade stått för nära och nästan trillade in i drivmekanismen. Mjölnaren tog tag i mig och kastade ut mig direkt. Han var nog inte beredd att svara för en 14 årig pojke som malts till köttfärs i hans kvarn.

...........

En annan favoritplats, ännu mer spännande, var järnvägsstationen. De hade ånglokomoitv och så mycket mer att uforska

Ångdrivet växellokomotiv.

Det var inte svårt att bli vän med de två som skötte växellokomitivet. Så småningom så lärde de mig hur man skulle köra loket. Jag spendearde många timmar i deras sällskap.

När det var under fryspunkten så kunde lastvagnarna frysa fast och behövde en extra knuff att rulla igen. En gång, efter en snöstorm, så var det ett helt tåg som inte gick att rubba, alla bromsarna hade lämnats med fullt lufttryck. Då kände jag mig viktig när jag gick utefter vagnarna och öppnade bromsventilerna en efter en tills alla vagnarna gick att flytta igen.

Jag gillade järnvägsstationen.

Lokstallar

En gång fick jag uppleva något som få unga män har, att köra ett ångtåg. De stora lokomotiven parkerades i lokomotivstallet. Det behövs bra mycket mycket mer än en tänsdticka under pannan för att få ett ånglokomotiv gå. De fordrar många timmars service och underhåll före och efter varje resa.

Jag blev vän med en av lokförarna och sade; "Jag skulle verkligen vilja köra ett lokomotiv på spåret."

"Det kan du få göra. I morgon skall jag till Karlskrona med ett godståg, det tar tre timmar. Kan du vara tillbaka här klockan 04:00. "

Jag var där, utan att ha sagt något till mor eller skolan om att jag skulle vara borta. Det kunde och ledde till lite bekymmer för mig, men äventyr kommer först.

Det blev en resa att minnas för livet.

 Lätt godståg 1954

Lokföraren och eldaren gillade att ha mig som elev. De lärde mig att bromsa på rätt sätt. Att fylla ångcylindranrna för en mjuk start, att tuta i enlighet med banvallssignalerna och - hur man justerar cylinderfyllningen för bäste effektivitet. En ångmaskin fordrar så mycket mer än en gaspedal för att köras

Vi stannade till vid många småstationer, för länge sedan bortbyggda när jag skriver detta, för att lasta av och på gods. Jag fick bara lämna loket där ingen tittade på oss och kunde bara kliva upp igen från läsidan så ingen på plattformen kunde se mig. Vi anlände till Karlskrona Norra omkring soluppgången.

Lokföraren lede mig till SJs personalmatsal, nära brandstationen, där jag, full av stolthet hade en stor gratis frukost, tack vare SJ.

Hur skulle jag komma man tillbaka till Karlshamn? Det var inget problem alls. Med god förplanering så fick jag åka hem med morgontåget. Det behövdes ingen biljett för mig. Det var ett ett passagerartåg i dagsljus så jag fick inte vara i lokomotivet. Min gratisplats var i tredjeklassvagnen.

Jag delade på mina nyfunna färdigheter med en busschaufför som på väg att hämta en buss i Karlshamn. Han blev nästan avundsjuk, han kunde inte tänkas sig att det skulle vara så roligt att köra tåg, han hade alltid trott att det var "varmt, kallt och blåsigt".

Att köra ett lokomotiv var i sanning "varmt, kallt och blåsigt" på en gång beroende på var man stod.

Jag kom tillbaka till Karlshamns station många år senare när jag jobbade på underhållsverstaden en hel sommar. Ånglokomtiven var borta. Allt drevs av dieselmotorer då. De var inte på långa vägar så intressanta som riktiga ånglok.

.....

Cykelturena fortsatte och Jannebergs bruk kom i sikte. De hade ett högst unikt lokomotiv att dra lervagnarna med. Jag har bara sett något liknande på ett tekniskt museum i Tyskland sedan dess.

Återigen blev jag vän med arbetarna och - förstås – måste lära mig att köra lokomotivet.

Det hade en encylinders, långslagig, fotegendriven motor med ett stort svänghjul. Motorn gick i konstant hastighet från morgon till kväll. Den var tillverkad 1938 och allstå två år äldre än jag. Drivaxeln hade ett litet hjul som flyttade ut och in på svänghjulet, en tidig version av våra moderna, kontinuerlig variabla transmissionssystem CVT tror jag.

En sketch av drivmekanismen som jag gjorde 1954.

Jag fann den igen detta året.

Tegelproduktionen var i full gång.

Tegelugn färdig för bránning

Tegelstenarna formades för hand i lådor. Överkanten klipptes rakt med en tråd. Sedan travades de mjuka tegelstenarna in i ugnen. Brännugnen var rund, med cirka 12-15 ugnar. De eldades i tur och ordning med torvmossa och trä. Efter det uppvärmningen var färdig så murades ugnen in och lämnades att svalna i några dagar. Sedan började allt om igen.

Nästa gång jag körde förbi tegelfabriken, cirka 35 år senare, så var den borta. Då låg det ett hotell där.

............

Som läsaren redan förstår, jag var intresserad i allt som hade att göra med mekanik eller kemi. Resten av mina skolämnen gick det inte så bra för.

Vi lärde oss hur man gör krut, har inte alla gjort det?

Krut är brännbart och brinner med en gul låga i det öppna. Det fick vi se i labbet på realskolan. Vad som händer om man tänder krut i ett slutet utrymme, som i en kanon, fick vi bara lära oss som teori. Det blev en utmaning att utforska bättre.

Sagt och gjort. Det var inga problem att finna ingredienserna, mellan tändsticksaskar (svavel), apoteket och järnaffären. Där köpte vi många, många meter svartstubin.

Vi laddade i 6,5 mm hylsor. De fanns att finna i obegränsae mängder vid skjutbanan.

6,5 mm patronhylsa

Våra hemgjorda minibomber smällde bra, men varför bara skjuta av en och en? Kan vi få det att låta som en kulspruta? Vi fyllde och förseglade cirka 20 patroner. Denna lördagkvällen låg det låga snövallar vid sidorna av Ronnebygatan. Vi gick utefeter ett kvarter placerade hälften av våra minibomber på varje sida i snön.

När alla var på plats så gick vi två, en på varje sida, och tände på alla stubinerna. Vi började med den längsta.

Det lät som en något hackig kulspruta. Någon ringde polisen. Vi väntade runt hörnet. En polisman kom, tittade åt båda hållen men såg inget ovanligt.

Detta var en lördagskväll, nästa måndagsmorgon var det en artikel i Karlshamns Allehanda. "En förbifarande bil hade fått en tompatron att flyga igenom möbelaffärens största fönster.” Dagen efter satt det en ny ruta på plats. Det var slutet på våra gatubeskjutningar.

Min mor, som hade ett ganska gott begrepp om mina och Christers destruktiva talanger, lade omedelbart beslag på vårt kvararande krutförråd.

Jag berättade för henne hur farligt det kunde bli om hon kastade ut kruten i soporna, då kunde hon spränga hela huset i luften. Hon fyllde vår krutflaska med vatten. Den stod på köksdisken hela vintern. Jag misstänker att hon tog med flaskan på vår första batdur nästa sommar och kastade den i havet.

Detta blev det absoluta slutet på våra sprängmedelsäventyr, vi brände inte av den minsta explosion i grannskapet efter det.

...................

Jag gick med i skytteklubben i unga år. Först skjöt vi med marinkarbiner med reducerad krutladdning. Vi fick inte skjuta mausergevär förrän fyllda 14 år. Då kvailificerade jag mig snart som en riktig skarpskytt och började vinna priser. De var bra träning, jag vann regementets skyttemdalj i armén några år senare.

Att bara skjuta på ett pappersmål på upp till 300 meters avstånd var inte så värst spännande i långa loppet. Nog kan man skjuta på något annat? Vi var dock helt på det klara med faran av att låna ett armégevär för annat än målskjutning. Så något så dödligt gevär tänkte vi inte på att använda.

Jag hade ett Daisy luftgevär, bra mycket lättare att transportera än någonting stort och tungt.

En höstkväll tog vi ut luftgväret och gick upp på vägen till Väggaparken. Mål? Gatulamporna. Vi skjöt bara på dem som var på isolerade platser, utan fotgängare eller annan trafik. Det var en mycket tillfredsställande upplevelse; Varje träff bekräftades av en svag knall och efterföljande mörker.

Vi må bara ha varit ute en kväll. Karlshamns Allehanda rapporterade snart om den enorma utgift som staden hade fått åtaga sig för att ersätta utskjutna gatulyktor - och att polisen nu var på utsikt efter misstänkta personer med luftgevär.

Mitt Daisygevär lämnade aldrig hemmet igen.

Vi hade dock övat att sjkuta hemma, det slutade också med en förskrackelse. Två skott hade gått igenom en av våra oljemålningar. Det var inte bra...

Impressionist fransk oljemålning från ca 1880 med kulhål.

Baksidan efter reparationen.

Efter det försvann geväret för evigt. Jag tror Christer sålde det..

......

Mitt liv hade förändrats drastiskt efter att min far gick bort, jag var tvungen att gå om en klass och jag förlorade kontakten med min flickvän. Vi möttes inte igen förrän 62 år senare tack vare Facebook.

På den goda sidan var att jag kom i en ny klass och lärde känna nya vänner där. Jag lärde mig att man kan ha ett gott liv med goda vänner trots en massa annat som inte är så bra alltid. Det är en attityd som jag tror är bra att ha.

De flesta fotografierna här har tagits av mig, men det finns några som jag har lånat från Internet.

Nästa år var jag 15, läs om det här:

http://attvaxaupp.blogspot.ca/2017/05/bengt-15.html

Jag nämnde lite om min framtida sjösjuka. Det var det året jag var 19 och seglade jorden runt. Den berättelsen är här:

http://attvaxaupp.blogspot.ca/2017/05/bengt-19.html