Bengt 13

Bengt 13

Jag fyllde 13 år. Det gjorde mig till en tonåring. Det var det året som livet verkligen började kasta överraskningar på mitt livs stig.

De följande åren var inehållsrika. Jag ...

• såg min far dö framför mina ögon när jag var 14
• seglade Östersjön på en trålare den sommaren var jag 14.
• arbetade på en lantgårdgård sommaren jag var 15 men fick aldrig ett öre i betalt eftersom jag hade ätit för mycket och inte arbetat tillräckligt hårt.
• seglade på ett kustlastfartyg sommaren var jag 16.
• lämanade realskolan utan examen och gick med i armén innan jag fyllt 17.
• lämnade armén när jag var 18 fyllda och ...
• gick till sjöss igen och seglade jorden runt innan jag var ute ur mina tonårsdagar.

Var definitionen av tonåring ens uppfunnad då? Jag tror inte det. Det var en uppfinning från marknadsförare när de kom på på att det fanns många ungdomar med pengar att spendera. Jag tror inte jag var i den gruppen som hade pengar, bara i ålderskgruppen.

På min treväxlade Crescent cykel. Mor tog bilden.

Jag hade nyligen börjat på realskolan när upptäckte tjejer. De var högljudda, svåra att prata med och hade en slags mystisk magnetism om sig.

Vid skoldanserna dansade jag med flickorna på ett mycket sedesamt sätt. De äldre eleverna kunde dansa kind mot kind. Den aktiviteten blev ibland stoppad någon av våra alltid närvarande lärare som agerade moralens väktare. De kunde till och med gå ut på dansgolvet och bryta upp något par som dansade alltför kärleksfullt.

De paren som ville vara lite mer privata gick ut. Det gjorde jag dock aldrig då, jag var för oskyldig. Skoldanserna var av någon orsak alltid på mörka och regniga nätter. Det avskräckte inte entusiasterna, de flyttade bara lite längre bort, ut ur regnet och tog skydd i mörkret under bron mellande nya och gamla byggnaderna. Den nya daterades från 1936, den gamla från 1912.

Den regnskyddade platsen under bron, till höger.

Jag hade redan en flickvän när jag var 13. Vi gick på bio tillsammans och höll varandra i handen i biografen. Om det var mörkt och dystert på hemvägen och vi kände oss ensamma så kunde vi till och med hålla i handen på gatan.

Min far, stadskamrerare, var också nöjeskattinspektör. I den uppgiften innebar det att han, sällan eller aldrig (?), inspekterade teatergrupper, cirkuser och trollkarlar eller till och med de personer som höll "intressanta föredrag med sciopticonbilder om deras senaste besök i Timbuktu" i föredragssalen.

Men - den uppgiften kom med en värdefull bonus för mig, han hade två gratisbiljetter till varje föreställning is stan – och jag hade tillgång till gratis filmbiljetter. Far hade, till min glädje, satt sin namnteckning på ett block med biljettrekvisitioner. Det hade jag hade gömt undan väl, att användas när det passade mig.

Min flickvän och jag var i samma klass. Hon var den vackraste av alla mänskliga varelser att titta på och hennes sätt att klä sig var något som alla beundrade. Hennes favoritsätt att klä sig var i ett par jeans, troligtvis två storlekar för små med en tunn bomullströja, lika mycket för liten.

Alla pojkarna gillade henne, men jag var den som fick priset. Jag var den enda med fri tillgång till filmbiljetter. Naturligtvis vinner den son har mest sin flicka.

Nej, det kanske inte har varit den enda anledningen, vi tyckte verkligen om varandra.

................

Den sommaren var jag på Hälleviks gymnastikläger. Det drevs av en pensionerad översttill största delen bemannad med militärpersonal på semester..

Vi barn, ungefär 100 eller så, 12-14 år gamla hämtaades upp med ett abonnerat tåg från hela Blekinge. Resan var super spännande. Det var den första tågresan på egen hand för många. Den gången stod jag på första plattformen av första vagnen efter loket. Jag anlände ordentilgt nersotad.

Framför en av våra baracker. (Mitt fotografi)

Vi bodde i flera baracker, något 20 tal gossar eller flickor i varje, under ledning av en av de semestrande officerarna eller underofficerarna. Flickornas baracker var under ledning av en armélotta. Allt var väl organiserat.

Maten var god och jag tror alla ökade lite i vikt under lägertiden.

Självklart var att vi måste visa upp våra naglar för inspektion före middagen ibland. Alla använde sitt eget bestick och porslin. Efter varje måltid fick vi stå i rad och vänta på vår tur för att skölja vad vi använt under en kallvattenkran. Var det hygieniskt? Vem vet? Jag hörde aldrig talas om att någon blev illamående av vad vi åt på..

Toaletterna var högst rudimentära och öppna mot himmelen. De kunde ha varit absolut första klass enlig 1800 talets standard och luktade därefter. Lyckligtvis låg de i skogen på något avstånd från resten av lägret.

Morgontoaletten i havet var obligatorisk.

Efter tapto fick vi några minuter för toalettbesök, sedan ställdes vi upp i bara våra baddräkter och inslagna i torra handdukar för en ca 500 meters promenad till havet. Där var vi tvungna att gå i vattnet djupt nog att täcka knäna

Borsta tänderna och skölj. Sedan fick vi visa upp att vi hade inte bara tvättat ansiktet, utan även halsen. Allt detta övervakades från stranden.

Var det kallt? Tänk dig att gå utomhus i din baddräkt på en 12 grader C dimmig morgon och sedan kliva ner i 14 grader C havsvatten. Det var tänkt att härda oss. Några morgnar var underbara, med solsken och riktigt varmt vatten, kanske 16 grader C. Jag läste alltid den stora termometern på väg ner.

Jag kände mig ordentligt härdad varje dag.

Detta var ett tre veckor långt gymnastikläger. Jag var aldrig mycket av en gymnast i skolan, men denna sommaren förvånade jag mig själv. Jag var duktig, blev bättre och utsågs t.o.m. att uppträda med elitgruppen på föräldradagarna.

Gymnastiken var rolig att göra och intressant att se andra göra.Någon gång smög jag iväg för att se på flickornas träning.

Jag föll av en bom en gång. Den var var högt uppe och när jag föll tog jag ett gott grepp om stolpen. Den var gjord av ohyvlat trä och jag skrapade mig ordentilgt på vägen ner. Sjuksköterskan tvättade av smutsen, stoppade blödningen och satte på ett bandage. Det lämnade ett bestående ärr på mitt bröst som syns fortfarande.

Sexuella övergrepp hade inte uppfunnits ännu.

Våra sovsal med cirka 25 pojkar hade en handledare som tyckte om oss alla och uppmuntrade oss att sova nakna. Det var lite kallt och få gjorde det. Han brukade sitta på sin säng och bjuda mig eller några andra att sitta intill honom. Han skulle då läsa tidningen och peka ut intressanta artiklar för oss att se samtidigt som vi han masserade våra privata delar med den andra handen.

Jag såg att hans gylf var öppen och att hans penis växte, dold av tidningen och bara synlig för pojken bredvid honom.

Vi, de smarta gossarna, lärde oss snart att aldrig sitta "där" och läsa tidningen med honom. Var det inte underligt hur upptagna vi var med annat när han var i närheten?

En liten sidoberättelse; Jag hörde, några år senare, att han hade blivit mördad i en bar i Spanien. Kanske han tafsat med fel gosse i fel sällskap?

En av mina logementskamrater hade en far som var pilot i den svenska flygvapnet. Han kom och besökte sin son i en segelbåt. Fadern lovade att göra en flygning i en Saab Tunnan J29 nästa dag vid en bestämd tid.

Saab J-29 Tunnan

Alla oss från den baracken var ute på utsatt timme och - sant som lovat - ett Saab Tunnan jetplan flög lågt över lägret.

Ljudet gjorde att alla rusade ut. Då kom planet tillbaka, ännu lägre denna gången, nära trädtopparna.Vi blev verkligen imponerade. Tänk dig att ha en pappa som inte bara hade sin egen segelbåt utan också flög ett riktigt jetplan.

Den 30 juni 1953 skulle bli en mycket speciell dag med en total solförmörkelse. Vi blev förberedda med föreläsningar om solsystemet, månen och, icke att förglömma, hur vi kulle skydda våra ögon. Det var en molnfri dag. Alla i lägret stod utomhus med våra svarta, sotade glasbitar, under hela den 2 minuter och 22 sekunders soförmörkelsen. Det är sant, fåglarna slutade sjunga när det blev mörkt.

....................

Jag kom tillbaka till stan, ganska stolt över min nyfunna gymnastikfärdigheter. Den hösten gick jag med i frivilliga gymnastiken.

Samtidgt med gymnastiken så hölls det en balettklass i rummet intill. De flesta i den gruppen var flickor med bara några få pojkar där. Jag bytte till balett, huvudsakligen för att det var där tjejerna var. Min karriär blev alltför kort på grund av min fars död. Jag han dock få en livslång kärlek till balett och den tillhörande musiken.

..........................

Skolan var inte en prioritet i mitt liv och jag ansträngde mig inte att vara duktig i de ämnens om jag inte gillade. Det hindrade inte att jag fick högt betyg i biologi, kemi och fysik. Jag tyckte verkligen att ämnena var intressanta.

Min bästa vän var då Christer, för länge sedan bortgången när jag skriver detta. Han kanske inte var av den bästa karaktären . Vi gjorde många busstreck tillsammans.

Det var val den hösten. Jag gick runt i stan och förbättrade ett valplakat:

Ned med skatterna

 kommunisterna

Genom att använda min pennkniv och skära ut "skatterna" så byttes texten till:

Ned med

kommunisterna

Det var inte ett bra drag. Någon såg mig och rapporterade om mitt politiska engagemang till min far. Han, trots att han inte var någon beundrare av kommunisterna, beordrade mig att upphöra med de dumheterna. Det gjorde jag.

Kommunisterna fick bara 4% av rösterna i det valet. Jag kände mig väldigt stolt. Många måste ha följt mitt politiska råd.

................

Christers mor var medlem i Bethelförsamlingen. Prästen erbjöd oss 2 kronor för varje söndagsmässebesökare vi kunde få in. Jag hade många vänner. En krona för dig och en för mig om du går.

Jag fick några kronor i belöning tills jag blev för girig och bad samma person att komma tillbaka en gång för ofta. Det var bra så länge det varade.

Christers äldre bror, Tore, had köpt en sämre begagnad 120 cc Husqvarna "kaffebrännare" motorcykel. Det saknade många finare detaljer, såsom bromsar. Jag var fortfarande 13, men övertygade honom att låta mig provköra hans motorcykel.

Det gjorde jag. Slutet blev i en brädstapel. Ingen märkte om det blev nya bucklor eller repor på motorcykeln, men jag fick några. Då blev det ytterligare en kort prpmenad till lasarettet för att sätta stygn i min blödande armbåge. I framtiden så blev jag mycket mer försiktig med att kontrollera bromsarna, vad jag än körde.

.....................

Mina föräldrar hade varit skilda i cirka sju år vid detta laget Jag bodde hos far i en stor lägenhet på övervåningen i rådhuset. Det största rummet var tio meter långt med ljuskronor i taket.

Bröllopsfoto från 1935

En, eller båda, har kastat bort alla bilder av dem tillsammans. Allt jag har är deras bröllopsbild från 1935 som jag hittade som bokmärke i en för länge sedan bortglömd bok. De två pojkarna är mors lillebröder.

Min far var aktiv i lokalpolitik, arbetade ofta sent och kom ofta hem långt efter att jag låg i sängen. Jag var ensam mycket. Jag hatade mörkret. I sanning var jag rädd för att vara ensam i mörkret. När jag var ensam så brukade jag gå runt i lägenheten för att hitta "en lampa till" som jag kunde slå på. Jag lämnade även kylskåpsdörren på glänt så den lampan kunde lysa över golvet i köket. Min far var inte glad över det..

Att vara hemma ensam betydde också att vi kunde ha fester utan någon vuxen översyn.

.

Min flickvän Anna Lena Elg (gift Mattson) och jag dansade, förstås.

.................

Jag hade länge kört min fars Renault Juvaquatre 1948 bil. Först styrde jag genom att hålla ratten från sidan. Detta året, fortfarande 13, lärde jag mig att köra från förarsätet till och från vår sommarstuga, 35 km bort. Jag satt på en kudde med en annan kudde bakom ryggen och med en hatt på huvudet så jag skulle se äldre ut.

Jag och fars bil.

Jag var ingen mästare på att växla men lärde mig att lyfta foten från gaspedalen när jag tryckte ner kopplingen. Den sista delen av vägen till sommarstugan var väldigt smal och man var tvungen att hålla väl åt sidan när man mötte en bil eller en hästdragen vagn.

Att låta en trettonåring kör bil i trafik var nog inte helt utan rättsliga risker för min far, han var ibland den tillförordnade polischefen i stan.

Fars fästmö, Sandra, bodde i Stockholm. Normalt brukade han ta tåget dit men en gång bestämde han sig för att ta med sig några möbler och köra, även om det var i november. Vädret var fortfarande vackert så varför inte?

Det gick inte så bra. Halvvägs dit började snön falla. Vem vet riktigt vad som hände, detaljerna spelar ingen roll, men far kolliderade med en bil som kördes av en tandläkare från Stockholm. Ingen blev skadad men bilarna var inte körbara längre. De bogserades till en verkstad i Norrköping. Far anlände till Stockholm via järnväg med möblerna som polletterat bagage..

Den gången, i Stockholm, fick han en mycket smärtsam blodpropp i benet. Han hamnade på Karolinska några dagar innan han återvände hem med tåget.

Senare, strax före jul, reste vi tillbaka Norrköping för att hämta den nymålade bilen för att köra hem den igen.

Att ha middag i restaurangvagnen var det bästa

Den här gången var det vackert väder med djup kyla och vi reste genom ett ljust snöigt landskap. Den här franskbyggda bilen var definitivt inte utrustad med en värmare avsedd för temperaturen i vårt land. Vi kom hem omvirade i tjocka filtar som far köpte i Linköping, någon timma söder om Norrköping.

Nästa gång vi var i Stockholm besökte vi tandläkaren och hans familj. De serverade middag under en kristallkrona med levande ljus i sin stora lägenhet med utsikt över stadshuset. Det blev en bra afton för alla.

Att kollidera med någon kanse inte är det bästa sättet att träffa nya vänner men, varför inte?

......................

Den här vintern var kall och bjöd på många vintearktiviteter. Jag har aldrig förstått människor som klagar över vintern. "Klä på dig och ge dig ut" har alltid varit mitt motto.

Skridskobanen låg nära. Jag har ett par helt nya vita (!) skridskridskor. Varför vita? Det var det enda paret i min storlek i affären, så far köpte dem åt mig. Var inte vita skridskor bara för tjejer? Det visste inte jag, men många av mina vänner gjorde det. Jag fick utstå en hel del hån för dem.

Visst föll jag på skridskobanan då och då men blev duktigare med tiden. En kväll gick det illa. Jag fick ett slag i knävecken och föll rakt ner. Jag landade hårt och bröt min högra handled. Jag fortsatte åka skridskor i några minuter men något måste ha varit fel, smärtan i min arm blev stadigt värre.

Min far promenerade med mig till Karlshamsn lasarett. Det tog några timmar innan jag kom hem igen med högra armen gipsad.

Det var inte så bra, jag är högerhänt. Hur skulle det gå i skolan? Det var inte så svårt, jag lärde mig att skriva med vänster. Jag kan fortfarande skriva hyfsat bra med vänster hand.

Karlshamns lasarett, numera poliskontor

De vita skridskorna?

Jag bytte dem med en flicka i min klass. Hon hade fått svarta skridskor från sin far, fiskaren. Det var ett byte som stod mig väl bra nästa sommar. Jag gick fiskade på Östersjön på hennes fars trålare.

..................

Vår igen. Sommarstugan lockade. Första besöket var medan det fortfarande låg snö i skuggan och var pipis på sjön. Den frös hård varje natt men var totalt oduglig att gå på.

Far på förstugetrappan

Stugan var förstås iskall inne. Den hade en enormt kraftfull 380 V värmarestor nog att torka ut och överhettas stugan på mindre än en timme. Den värmaren hade jag plockat upp vid ett rivningshus i stan. Far ville ha en bra värmare, denna var var gratis. Han tog med dem till torpstugan och installerade den själv, troligen på ett totalt olagligt sätt. Far erkände att han inte hade arbetat med elkopplingar sedan han var 20 år gammal år 1913. Det luktade lite bränt gummi ibland.

Sommaren anlände och nu kunde vi njuta av allt som växte.

Far bestämde att det var för hårt att kratta allt det döda gräset på grásmattan. Varför inte bara bränna det?

Den tanken kan ha varit början på slutet av hans liv, det ögonblick som lämnade mig faderlös och så ändrade mitt liv för alltid.

Han satte en tändsticka till gräset i ett öppet område. Det var torrt och elden spred sig snabbt. Det tog inte många minuter innan underväxten i skogen började brinna. Det var snart klart att vi hade en begynnelse till en skogsbrand här.

Han fösökte slå ner elden med blöta kvistar, till ringa nytta.

Jag sprang till nästa gård så fort jag kunde. Det kan ha varit de snabbaste två kilometrarna i mitt liv.

Det tog sekunder att övertyga alla där vad som höll på att ske. Röken syntes redan över trädtopparna. Flera män och kvinnor sprang tillbaka med mig. Det tog nástan till solnedgången tills elden var släckt. Det brann fortfarand på en plats, i den gamla jordkällaren. Den var byggd med solida balkar. De brann hela natten. Jag var ute med far och hjälpte honom att bära dhinkar med vatten från sjön ett par gånger under natten.

Efter en nästan sömnlös natt så var allt lugnt igen nästa morgon. Far var totalt utmattad när vi körde tillbaka till stan.

Kung Gustav VI var på sin Eriksgata och skulle besöka hela Sverige. Han skulle stanna till i Karlshamn nästa vecka. Då skulle det bl.a hållas en galamiddag med alla lokala pampar närvarande. Min far var tilldelad en plats nära kungens.

Väl återkommen så fick far, som varit sjukskriven en hel del de sista månaderna, nyheter som verkligen upprörde homom. Han skulle inte sitta vid kungens bord nästa vecka utan var förflyttad till en plats långt bak i matsalen.

Det var en kris. Vad kunde han göra för att reversera detta beslutet?

Far och jag gick direkt ut på en flera timmars mycket snabb promenad genom staden. Far mötte och talade med de flesta i ledande positioner, till ingen nytta.

Detta kan ha varit för mycket för honom.

Vi återvände till lägenheten där Sandra, hans fästmö, hade förberett lunch. Far höll på att duka bordet, lutade sig över besticksslådan – tog ett hårt grepp om den utdragna lådan och bara stod där, som frusen i panik.

Vi ledde honom till min säng. Sandra ringde min fars bästa vän, Doktor Walter Pålsson. Hans mottagning var tvärs över gatan och han var hos oss inom minuter.

Dr Pålson praktiskt taget skrek när han såg min far: "Harald, jag sa till dig att ta dina blodprov", vände sig om och ringde efter ambulansen.

Min far var död tre timmar senare - av en hjärnblödning. Obduktionen bekräftade att han hade alldeles för mycket Warfarin, en blodförtunnare - också använd som råttgift - i blodet. Han hade inte kontrollerat sina blodvärden eller justerat sitt recept på blodförtunnande medel efter blodproppen i november.

Jag tillbringade eftermiddagen i ett tillstånd av chock och cirklade sjukhuset på min cykel mellan besök på min fars rum.

Sista gången jag kom in så möttes jag av en sjuksköterska. Hon höll ett litet grått kuvert i ena handen och ett glas vatten i den andra.

"Ta det här." Det var brom, ett milt lugnande medel.

Han var död. Jag tittade på honom, så tyst och till synes liten i sängen, och lämnade.

Kungamottagande

Kungan kom en vecka senare och blev välkomnad av Karlshamns borgmästare. Min far var inte på middagen ...

Mitt liv hade förändrats för alltid.

Nästa år var jag 14, du kan läsa den här historien här:

http://attvaxaupp.blogspot.ca/2017/05/bengt-14.html